Drive thru eller bilbälte, julgransbelysning på insidan eller fungerande
backkljus- olika saker är viktiga för bilar i olika länder.
BILBUREN
I SPRINGFIELD, OHIO
I Springfield, Ohio har de inget mentalsjukhus. Istället har de lokalbussen.
För i Ohio är det bara rubbade människor som inte kör bil.
Springfield, Ohio är ett typiskt amerikanskt ställe. De har allting
drive-thru och drive-in. På kyrkogården går asfalterade avtagsvägar
fram till varje grav så man slipper stiga ur bilen för att lägga
blommor vid granny. Man ser ofta parkerade amerikanare mitt bland gravstenarna.
Inuti sitter sörjande rednecks med kepsar, öl och cigaretter.
Burger King stänger sin
vanliga servering klockan 10 pm. Efter det får man köpa sina kycklingburgare
i drive-thrun. Promenerar man är det bra om man väger lika mycket som
en Ford. Service-systemet bygger nämligen på sensorer i asfalten som
känner av att det kommer en ny bil. Utan biltyngd kommer man som en obehaglig
överraskning till matutlämningsluckan. Man skakar hela världsbilden
hos de stackars tonåringar som aldrig sett en fotgängare förut.
”Ma’am, you have to order by the orderspot”.
I Springfield och andra amerikanska
städer har de, förutom drive-thru bankomater, även drive-thru bank
och drive-thru försäkringsbolag. Man kör fram bilen till ett bås
där det står en stolpe och en mikrofon. Stolpen har ett sugsystem som
kan blåsa iväg och suga in en liten aluminiumcylinder. I mikrofonen
säger man sitt ärende, och vips kommer cylindern farande med alla de
rätta formulären. Man petar i lite pengar och sedan är det bara
att köra.
Just i Springfield har de
också en av USAs sista drive-in biografer. Många tror kanske att det
finns drive-ins i varje stat, men Blockbuster och andra videokedjor har tagit
kål på biokulturen och allt som återstår är gigantiska
biokomplex och några arty-farty salonger som visar gamla Woody Allen-filmer
och Kurosawa-alster. Det är verkligen synd att drive-in bion ligger i respirator.
Det är en mycket bättre upplevelse att sitta i en stor gammal bil med
sina egna filtar och lyssna på dialogen genom bilradion än att sitta
i en biosalong. I bilen slipper man alla biomarodörer som redan har sett
filmen och som avslöjar handlingen och småpratar och prasslar med chipspåsar.
Att hångla är dessutom
enkelt och självklart i bio-bilen, medan biografshångel är knöligt
och uppseendeväckande.
De flesta som bor i Springfield
får en bil när de fyller 16. Det är lika säkert som att varje
svensk har fått åtminstone en ”säker cykel”-dekal innan
vuxen ålder. Elijah Moses fick sin första bil redan när han var
15. Han är 23 nu och inne på sin 7:e kärra. Den har han pyntat
upp med julgransbelysning inuti. Han driver belysningen med ett stort batteri.
”Ladies love it” säger han och ler.
Amy Downing är 18 och går på college. Hon fick en ny röd
BMW när hon kom in i rätt sorority. Nu har hon jättemycket killar.
Springfield är ett ganska fult
och tråkigt ställe, som stad betraktat.
Det finns ingen stadskärna,
för alla affärer har flyttat från stan ut till gallerian. Gallerian
är gjord för alla som kör bil. Där finns allting. De som har
åkt så mycket bil att de är så feta att de inte längre
kan gå får åka i speciella eldrivna galleri-rullstolar.
BILBUREN
I SÖDERHAMN, SVERIGE
I Söderhamn bor alla i hus och åker bil till jobbet. Det finns utmärkta
kommunikationer med buss, men det är mest studenter och pensionärer
som vet om det. Dessutom är det ju så skönt att åka själv
på morgonen. ”Så man har tid att ställa om sig mellan hem
och jobb” säger Karl-Erik Arfeldt, 45.
Det är inte svårt
att välja färg på bilen. Den ska vara röd. Syskonen Tomasson
på Drottningvägen har lekt bilfärgstävling. Annika vann över
Karin med 12-3 innan Karin gav upp. Karin höll på brun. Brun är
inte den färg de flesta Söderhamnsbor vill ha när de betalar 160
000 för en maskin som ska ta dem till jobbet. De vill ha en röd. Det
kan bero på att väldigt få Söderhamnsmän totalt gett
upp hoppet om att köra brandbil när de blir stora.
De flesta familjer kör en säker bil. Gärna en svensk eller en billig,
men pålitlig asiat.
”Klart man helst skulle
ha en Lexus, men plånboken tillät bara en Mazda” suckar en försäkringstjänsteman
och nybliven pappa. Han låter bli att berätta att Mazdan dessutom är
köpt begagnad, via en annons i Gula Tidningen. Det berättar hans fru
Lena, 32, något senare. Hon tillägger att hon flera gånger sagt
till den nyblivna pappan att ”du skulle ändå blivit galen om det
kom välling på skinnklädseln i Lexusen”. Han hade inte lyssnat
på det örat och sparar enligt uppgift till sin drömbil genom att
lägga pengar i en burk i garaget.
Det är få som lustkör
sina bilar i Söderhamn. Redan vid middagsdags ligger gatorna tomma.
Några få energiska män som kanske jobbar med media jäktar
hem till sina sura sambos. En och annan mamma kör sina döttrar till
gympan eller till en kamrat. Alla har bilbälte på.
I ett pojkrum på Sturevägen
sitter Henke Olsson och pluggar teori. Han är 17 och ett halvt, har vuxit
2 decimeter på ett år och vill ta körkort så snart det
bara går. ”Men de har ju gjort teorin mycket svårare nu”,
säger han. Han tror ändå att han kommer klara att ta lappen när
han fyllt 18. På frågan varför han vill ha körkort svarar
han att ”Det är bra att ha. När man söker jobb, liksom.”
Ryktet säger också att Henke Olssons bästa vän, Patrik i
T2d, har sagt att om Henke bara kör ner dem så kan han fixa ”riktigt
mycket sprit och Kattis och Anna i Hum2.” till Roskilde-festivalen i Danmark
nästa sommar. Patrik var på Roskilde förra året och hade
”sjukt kul, kommer nästan inte ihåg någonting”.
Henke har funderat väldigt
mycket på hur det ska gå till när han väl har bilen. Han
vill bilhångla med en av de snygga brudarna (helst Kattis), men det verkar
svårt. Bilbältet hämmar rörelsefriheten. Samtidigt får
bältet Kattis bröst att se extra stora ut, där det skär genom
urringningen. Henke vet ett trick som man kan göra om bilen står stilla.
Då kan föraren böja sig fram över till exempel Kattis ben
och leta efter något i handskfacket. Då är det lätt att
komma åt ett par sexiga knän, av misstag med flit. Henke har också
provat om det går att fälla ner sätena i hans föräldrars
bil så att det blir som en stor säng. Det går jättebra,
men han har fortfarande inte kommit på något bra sätt att berätta
det för Kattis. Henkes drömbil är en stor amerikanare där
hela framsätet är en stor soffa, utan några djävla bilbälten.
Charlotte Sylvén är en ensamstående
mamma i Söderhamn. Hon säger att hon inte skulle klara sig
utan bilen. Det är så bökigt att handla och få barnen till
träning utan bil. ”Och det är ett rent helvete att åka kommunalt
till landet” säger hon. Men egentligen vill hon inte ha bil. ”För
det vet ju alla hur dåligt det är för miljön. Tungmetaller
och så. Alla borde cykla, men tyvärr funkar det ju inte på det
viset”. Charlotte röstade på miljöpartiet i det senaste valet
och hon är emot plågsamma djurförsök på alla djur utom
råttor.
Arne, 81 är pensionär
och ett av Söderhamns sista original. Han kör en upprustad veteranbil
runt stan. Alla tycker att Arne är konstig, men säger också att
”han verkar ha så roligt med sin bil”. Hemhjälpen säger
att bilen kommer bli både hennes och Arnes död vad det lider, ”Man
borde inte få köra vid hans ålder”. Många håller
med hemhjälpen. Det har gått så långt att man har tagit
upp frågan om högsta ålder vid bilkörning i Söderhamns
Kommunfullmäktige. Frågan har ajournerats.
Man kan säga att det inte finns någon bilkultur i Söderhamn. Men
det finns husvagnskultur. Det är lite som riktigt bilkultur, men med fokus
ungefär en halvmeter bak. Många som bor i Söderhamn planerar sin
husvagnssemester väldigt länge. Bilen spelar inte så stor roll,
men husvagnen är väldigt viktig. Det är mest människor födda
på 30 och 40-talet som pratar om husvagnar. Och de är ju också
folk.
Frågan ”Varför köpte
du bil?” ställdes till alla Söderhamnsbor. Resultat:
För att åka till jobbet: 75%
För att komma ut i naturen: 5%
För att det är så praktiskt:20%
För att jag älskar bilar: 0%
Jag förstår inte frågan: Arne
