av Lena Andersson ET ÄR EN AV VÅRENS första dagar och jag sitter på en bänk vid ett gammalt varv. Det sista av snön håller på att smälta och landskapen ligger öppna och nakna. Luften är klar och det doftar starkt av jord och mylla. Plötsligt ser jag honom. Mannen. Han är lång och blond och står och filar på en båt nere vid varvet och han ser ut precis som en blandning av en konstnär och en byggarbetare. Jag sitter i en backe en bit upp, men jag ser ändå som i en närbild hur hans stora händer smeker båtens skrov, de liksom dansar fram. Jag brukar ofta undra hur det skulle vara att ha sex med människor jag inte känner. Ofta när jag sitter på tunnelbanan och inte har nåt bättre för mig, så fantiserar jag om hur han mittemot ser ut när det går för honom och undrar om han är duktig eller egoistiskt, eller har förträngt allt vad sex heter. Till exempel. Och jag tror att Mannen med båten är hur bra som helst, både känslig och stark på samma gång. Det är nog precis en sån man som jag alltid velat ha sex med, fast jag aldrig vetat om det. Jag blundar och ser framför mig hur han tar ett fast grepp och lyfter upp mig och jag sätter mig grensle kring hans höfter. Han bär mig bort mot det gamla båthuset där det är mörkt och ingen ser. Jag håller ett fast grepp kring hans axlar och han ser på mig med ögon fyllda av lust. Jag vaknar till och ser upp. Mitt sköte bultar och jag ser honom stå kvar där borta i solen, helt omedveten om mina tankar. Det droppandet ljudet av den smältande snön hörs överallt omkring. Jag tänker att det vore synd. Synd om han ville samma sak som jag men aldrig fick reda på det. Plötsligt ser han upp mot mig och hans blick är ljust blå och busig. Han småler och för ett ögonblick känns det som om luften trycks ihop mellan oss, nästan som om den försvann. Då ser han ner igen och fortsätter jobba som om ingenting har hänt. Den ljumma vinden smeker mina kinder och mitt sköte bankar hårt, hårt. Jag pressar mig ner mot bänken. Jag vill ha honom, här och nu, eller i alla fall så snart som möjligt. Det känns som tusen myror i min kropp och jag kan inte längre sitta kvar. Men jag kan inte gå härifrån utan att nånsin få reda på vad, eller om, han skulle vilja. Tänk om han vill samma sak som jag, fast han inte vet om det? Jag måste ta kontakt. Frågan är hur. Jag kan ju inte plocka fram en termos med nybryggt kaffe direkt, för så förutsende har jag väl aldrig varit. Synd, för det vore ju en bra början. Men jag kanske skulle kunna gå ner och spela lite allmänt förvirrad och bortkommen och låtsas att jag har gått vilse. För även om han skulle fatta att jag ljög skulle han kanske samtidigt förstå vad jag ville egentligen. Men det funkar nog inte. Och skulle han ta mig för att bara vara en bortkollrad bimbo skulle det nog inte bli nåt bra sex i alla fall, dålig kemi tror jag. Tänk om jag ska låtsas att jag äger båten bredvid och vill låna en pensel eller nåt? Fast risken är väl att jag skulle säga nånting fel och så skulle han förstå att jag inte hade en aning om vad jag pratade om och bara tycka att jag var konstig. Visserligen spelar det väl ingen roll ifall jag bara vill ha sex med honom, då kan han få tycka vad han vill. Men nej, jag skulle känna mig löjlig och då kan jag nog inte få rätt utstrålning, jag måste verka självsäker nu. Kanske det bästa är att gå fram och le och säga hej och fråga vad han heter? Som man gjorde när man var liten, då gick det ju bra. Fast nu i vuxen ålder tror man väl att de främlingar som kommer fram och inte ens vill nåt är såna som inte borde gå lösa. Särskilt om de ler och är glada, helt utan anledning. Jag blundar igen och ser framför mig hur jag sitter grensle runt hans midja. Han bär mig till det gamla båthuset därinne strilar ljuset genom brädväggarna och det doftar av tjära och gammalt bråte. Han sätter försiktigt ner mig på en av de gamla skutorna och hans händer är mjuka men fasta. Jag drar honom till mig och kysser honom igen hårt, hårt och länge och det känns som om vi möts i en brunn utan botten. Han ser omtöcknad upp och jag drar honom ännu närmre och jag känner hur hans hjärta bankar och hur hans kön spränger mot mitt. Han stönar till och ser på mig med halvslutna ögon. Jag vaknar till av en kall vindpust. Fan! Men nu jag har en plan. Det finns ett helt självklart sätt att få kontakt, bara att jag inte tänkt på det. Jag drar fram mitt gamla anteckningblock och river ut sidan med den gamla dikten. Det är ett par rader jag fick av mitt x, men nu kan jag kan vara utan hans smöriga försök till återförening. Jag behöver inte honom, så varför skulle jag behöva hans dikt? Däremot skulle det passa bra om Mannen med båten läser den, dels för skulle han komma i rätt stämning och dels för att han skulle han ana hur fantastisk jag är. Jag river ut dikten och släpper den med vinden. Nu gäller det bara att den blåser rätt, tänker jag och ler. Den lövtunna sidan virvlar rakt upp i luften som i en tornado och flyger sedan iväg som en fjäril med vinden. Den blir mindre och mindre och snart är den så liten att den inte syns. Jag skrattar till och sluter mina ögon och tänker att det var väl ändå det dummaste av alla dumma kontaktförsök jag har gjort. Tror jag att jag är ödet själv eller? Då plötsligt hör jag en röst ropa på göteborska - Var den din eller? Göteborska?! Jag ser upp. Där står han. Det är inte sant, tänker jag men han står där med den lilla lappen i handen och tittar på mig. Göteborska? Jag ser mig omkring men jag ser ingen annan. Jag måste svara. Dramatisk men hemlighetsfull, det ska jag vara. - Joo... säger jag och reser på mig. Han står där vid grinden och kisar i solen och det går som en eld genom min kropp som det knyter sig i magen. Gå snyggt nu. Han är lång och bredaxlad, med rufsigt hår och busig blick. Han har fylliga läppar och smilgropar och han ser äckligt skön ut. Inte bildskön, men perfekt för mig. Han ser visserligen lite oskyldig ut där han står och väntar, men så har han heller inte en aning om vad jag tänker, och det är jag glad för. Spela oberörd nu. - Jag vet inte om jag vill ha den, hör jag mig själv säga i trulig ton. Jag är fortfarande inte framme, men jag saktar jag av och går den sista biten långsamt med utdragna steg. - Jaså inte, säger han förvånat och plirar med ögonen. Hans har på sig en kortärmad t-shirt och hans underarmar är stora och seniga och har guldglimrande hår. Jag undrar om hans könshår har samma färg, det vore fint. Hans händer är grova som en arbetares. Jag stannar tätt intill honom. - Varför kom du då? säger han och kisar mot solen och mot mig. - Gissa, säger jag, med ett litet retsamt leende. Det glimtar till i hans ögon och han ler tillbaks. Jag står tyst och drar efter andan, tänker att den här stunden skulle jag vilja stoppa ner i en ask och spara för vintern. Jag står så nära att jag känner hur han andas och han doftar trä och nytvättad bomull och lite svett. Jag hoppas att han ska förstå snart, för jag vill ju inte göra allting själv. - Ville du se på båtarna eller... säger han. - Kanske det, säger jag och biter mig sakta i läppen, liksom suger tag i den och fångar hans fullkomliga uppmärksamhet. Det bultar så hårt inom mig att jag tänker att det vore konstigt om det inte syntes. Jag skulle ge vad som helst för att hans kuk skulle tränga in i mig, helst nu på en gång. Framför allt den första stöten när tomrummet fylls och jag fylls upp av honom. Jag känner mig plötsligt ofullbordad, nästan som halv. - Kom då, säger han och han och slänger till med huvudet som om han vill att jag ska följa med. Sedan vänder han sig om och hans rygg är stor och trekantig och hans rumpa är rund och studsig, den ser fast ut. Jag trippar snabbbt upp bredvid honom och han tittar lite nyfiket på mig. Det suger till i magen, jag vet inte vart vi är på väg men jag vet att jag kan gå vart som helst för att få vara ensam med honom. Vi går tysta ner mot sjön och det enda som hörs är gruset som knastrar under våra fötter och det droppandet ljudet av snön som smälter. Jag får inte förlora kontrollen nu, tänker jag, inte göra det här till nån gullig hållahanden-historia. Jag måste bli uppfylld och tanken på hans nakna kropp får mina bröstvårtor att styvna och mina nackhår att resa sig. Vi stannar till nere vid bryggan och hans tröja smiter åt i vinden. Jag ser att hans bröstvårtor är styva liksom mina och jag får en väldig lust att nafsa till i en av dem. Men jag tänker att jag måste hålla mig, måste vänta in rätt läge nu så att inte allt blir fel. Vi ser på varandra och hans blickar smeker min kropp uppifrån och ner. Jag tror att han vill samma sak som jag och på ett sätt vill jag inte säga nånting mer nu, för jag vill inte förstöra känslan och energin som finns i det outtalade. Jag vet ändå vad jag vill och det spelar ingen roll vad vi pratar om. Solens sken är vitt, vitt och ljuset avslöjar varenda skavank och plötsligt jag vill inte stå så nära honom, inte här i ljuset. Jag säger - Vad är det där inne då? Jag pekar mot båthuset. Han ler och svarar - Ska vi kolla eller? Jag tänker ja, ja, ja! Jag ler stort och nickar men jag säger ingenting. Nu tror jag han har förstått och det måste vara så, för jag måste ha honom. Jag vibrerar så starkt att jag nästan skakar. Jag biter mig i läppen och får känslan av att allting är alldeles mjukt och lent, lite luddigt som sammet, men att jag behöver ett motstånd, nånting jag kan ta tag i och hålla i så hårt det bara går. Vi kommer in i båthuset och möts av en matt och dämpad tystnad. Ljusstimmorna silar genom de grova brädorna och det doftar trä och av tjära. Det ser ut ungefär som jag trodde, fast golvet är av jord och det är lite rörigare. Här och var ligger rostiga maskindelar och gamla motorer och det doftar lätt av olja. Rakt in framför oss ligger en gammal träskuta på tvären, så jag ser inte så mycket mer. Jag sneglar på honom och han ser lite förvirrad ut och jag inser att det är nog jag som måste ta första steget. Vi går runt den gamla skutan och där i kröken, precis som av misstag, går jag bara lite för nära honom och snuddar tilll vid hans hand och hans ben. Han stannar upp och ser på mig och mitt inre skriker ta mig, jag står ju här. Men jag säger ingenting och hans blick bränner. Det är som om allting snurrar runt och vi är de enda i världen som är stilla, det svindlar. Jag tar mod till mig i stillheten och för handen runt hans midja och smeker honom längs ryggen. Han ser ömt på mig och han ser faktiskt inte alls förvånad ut. Han lutar sig ner och kysser mig på halsen, lätt som en fjäril, alldeles intill mitt öra. Jag för mina händer runt hans midja och rygg och drar upp hans tröja ur linningen. Hans bara rygg är fast och len som sammet. Han greppar mig runt midjan och för ena handen innanför byxlinningen Jag har på mig string och hans hand smeker över min nakna stjärt. Jag nafsar jag till i hans bröstvårta, precis så som jag tänkt på bryggan. För ett ögonblick ser han förvånad ut men sen ler han och tar tag i min string och rycker till. Jag stönar när det känns som om trosan nästan skär upp igenom mig, men jag vill ha mer, mer. Jag pressar honom mot mig och känner hans stora kuk rakt mot min mage. Då lyfter han upp mig och jag sätter mig grensle kring hans höfter. Han bär mig till en gammal skuta en bit bort. Han sätter ner mig försiktigt i den öppna fören i höjd med hans midja. Jag drar honom till mig och kysser honom igen hårt, hårt och länge och det känns som om vi möts i en brunn utan botten. Han ser omtöcknad upp och jag drar honom ännu närmre och jag känner hur hans hjärta bankar och hur hans kön spränger mot mitt. Jag knäpper upp hans byxlinning och han stora nakna kuk reser sig inför mig och jag stönar till. Den är stor och rak och hur snygg som helst, och fraamför allt så väntar den bara på att få tränga in i mig. Jag sträcker ut mina ben och han drar av mig mina byxor, de glider nästan av. Hans blick är fylld av lust och åtrå och jag njuter av att han ser på mig som han gör. Jag vibrerar så att jag skakar när han pressar sig in, sakta men säkert, och jag känner hur min tomhet börjar fyllas...