|


|
 |
  På
medeltiden släppte man loss en gång om året med gycklare och
karnevalståg. Idag gör vi likadant, fast med Sator, öltält
och stora rutiga hattar.
av Tommie Jönsson
illustration: Marcus Andersson
Ibland får jag flashbacks
från Den Stora Festivalen. Det härjade festivalområdet kändes
som en savann. Det torra gräset var nedtrampat sedan länge. Stora dammmoln
härjade under den stekande solen. Savannfolket såg riktigt djävliga
ut. Punkare, goter, flummare och rockfestivalentusiaster med handlederna fulla
av skitiga Roskilde-armband. Crustiga dreads. Dr. Martens. Batik. Solkiga t-shirts
med shoegazernamn på bröstet. Att vissa hade gjort sig besväret
att ta med sig flaggor kändes riktigt irriterande. Och över allt detta,
ljud. Ljud som aldrig tog slut; soundchecks, technodunk, gaffade bandspelare,
skrikande tonåringar som har sitt livs bästa ögonblick just nu.
Och ibland ett gig med ett trött band.
Det är ingen som säger
att man måste gilla att gå på festival bara för att man
är ung. Det är bara ett enkelt sätt att leva om innan man blir
vuxen på riktigt. Och behovet att leva om verkar större än någonsin,
eftersom festivalerna bara sköljer över oss, en efter en. 90-talets
Sverige är ett land i total festivalpsykos. Är det inte en etnofestival
på Djurgården, är det Strindbergfestival på Dramaten och
är det inte matfestival i Skövde så är det dags att ta sin
flagga och åka ner till Roskilde. Om man inte har bokat upp sig på
den Uzbekiska filmfestivalen, förstås. Men det är väl kul
att det händer något?
Självklart. Det är
kul att folk åker bort, träffar andra, festar, ser på band som
spelar, super, knullar, utbyter adresser, connecting people. Absolut. Det är
bara lite konstigt att allting helt plötsligt började stavas F-E-S-T-I-V-A-L.
För idag kan du nämligen göra en festival av vadsomhelst. I Stockholm
anordnas till exempel varje år något som kallas för monologfestivalen.
Det innebär att det under några dagars tid finns ett extremt överflöd
av människor som tolkar monologer från kända pjäser. Sedan
går monologen under jorden i ett helt år. Ett annat exempel på
en märklig festivalidé är den hackerfestival som anordnades i
Holland häromåret - massvis med datanördar flög dit, satte
upp sina tält, jackade in och... kollade sin mail.
Men festival är ju förstås
ett vitt begrepp. I sin ursprungliga betydelse betyder ordet helg eller högtid.
Senare har betydelsen förskjutits, till exempel genom barockens festspel
av musik, till att betyda årligt lattjolajban med ett bestämt
tema och överflödigt utbud som du aldrig kommer hinna tillgodogöra
dig. Så för oss betyder festivalkort och gott att det kommer
att vara feststämning och hända mycket saker på en gång.
Och vi vet att någon besserwisser kommer att säga att förra årets
festival var mycket bättre. Vidare, förstår vi att det på
festivalen finns en teoretisk chans att kommer att träffa nya människor,
såna som är likasinnade.
För att man ska kunna kalla sitt
arrangemang för festival krävs vissa saker. Som vi nämnde,
ska det helst vara ett årligen återkommande spektakel, men det är
inget absolut måste. Den mest berömda festivalen av alla inträffade
nämligen bara en gång - Woodstock. Det måste råda någon
form av feststämning eller annan stor social känsla. Detta kommer sig
av festivalerna alltid firar något; filmfestivaler firar ju filmkonsten,
rockfestivaler firar den heliga rockmusiken och surströmmingsfestivaler firar
den jästa strömmingens lov. Mångfald och stort utbud är väl
annars det säkraste kännetecknet, och detta pekar självfallet tillbaka
på de religiösa högtidernas ursprung i skördefester, då
man prisar naturens generösa gåvor. Numera firar vi väl att tre
ackord kan ge oss så många rockband. Två andra element som är
viktiga, inte minst bland ungdomar, är resan och det subversiva. Rockfestivaler
utspelar sig ofta långt ute på landsbygden, och det är inte alltid
så lätt att ta sig dit. Men det är ett mervärde i sig, för
genom att resa till den stora festen gör man också en resa i sig själv.
vidare
->
|