En
annan komponent i festivalernas väg till framgång är
något som i Douglas Couplands sönderdiskuterade bok Generation X kallas
för legislated nostalgia; ”To force a body of people to have memories
they do not actually possess: How can I be a part of the 1960's generation when
I don't even remember any of it?” Alla, även de som inte ens var påtänkta
då, verkar längta tillbaks till 60-talet, Woodstock och de mysproggiga
Gärdesfesterna. Vi är uppfostrade till att tycka att festivaler är
mysiga, för på Woodstock och på gärdet var folk fria och
härliga. = andra sidan, kanske våra barn kommer ha en positiv, nostalgisk
känsla för rave eller internet, utan att ha varit där själva.
Samtidigt finns det givetvis en ekonomisk aspekt på den exploderande festivalkulturen.
Städernas gatufester är jippon för att locka turister, för
turister har mycket pengar. Och i rockfestivalbranschen har konsertarrangörerna
möjlighet att maximera publikintäkter, sälja mycket snabbmat och
öl, minimera utgifter som hyra för lokal och utrustning och samköra
bokningar av artister med andra festivaler. Dessutom får skivbolagen tillfälle
att testa sina nya artister (investeringar) på en neutral publik. På
liknande sätt är filmfestivaler ett slags branschmässor där
producenter och distributörer kan träffa varandra och testa nya produkter
på publik och kritiker.
Men jag undrar ändå
om det inte är en slug partytältfabrikant som har plockat hem de stora
pengarna på festivalhetsen. Tänk själv: på varje stort evenemang
under 90-talet har det funnits öltält - alla likadana.
När Carl Craig kommer till festivalen, spelar han i ett så kallat danstält.
Partytälten har spritt sig från gatorna till 50-årskalasen i
landets villträdgårdar. Och cirkusen har fått någon slags
revival de senaste åren, vilket också måste betyda business
för tälttillverkarna.
Och tills sist har vi raves,
som innan de orsakade moralpanik ofta hände i stora tält i skogen. 90-talet
är tältens årtionde lika väl som det är festivalernas.
Det är intressant att se hur nya kulturyttringar börjar utnyttja den
allmäna festivalhypen. Till exempel finns det fler sorters musikfestivaler
än bara rock, jazz och folkmusik nuförtiden. Det finns särskilda
arrangemang för techno, arabisk musik, reggae, salsa, marschmusik, klezmer,
vad du vill. Dessutom finns det hybrider mellan olika slags festivaler; i svenska
städer är blandningen mellan klassisk rockfestival och gatufest till
ölets ära den valigaste. Och rockfestivalerna har sugit upp den moderna
dansmusiken och hip-hopen och gett den till de popfolket ute i stugorna - alla
vet var danstältet står någonstans. Gillar man överhuvudtaget
inte musik, ja då kan man gå på till exempel ölfestival.
Förmodligen kommer någon smart människa snart att bunta ihop flera
olika festivaler till en och därmed skapa den första festivalfestivalen.
Jag bara väntar.
Men vi får inte glömma bort
att festivalerna är nödvändiga för oss. Vi behöver dagar
då samhällets regler känns åsidosatta. När vi går
på festival, är det inte banden som är det viktiga, för livemusik
är överskattat som konstform. Det är inte heller smålandsfolkets
proggrullar med kikärtor som är det viktiga, eller för den delen,
sammanhållningen, kulturen eller den goda stämningen. Det som är
viktigt, är att festivalerna låter oss få en chans att slippa
undan det alltför civiliserade och effektiviserade vardagslivet. Vi behöver
inte kolla vår email hela tiden. När vi samlas runt öltälten
på neutral mark, kan vi slappna av och vara oss själva för en
kort stund. Jag tror att sådant går lättare om man är mitt
i skogen och vrålar, om man luktar illa, har en öl i näven och
ser att alla andra är precis lika puckade.
Har du något att tillägga?