Bajsmannen - ett bra exempel på hur folk släpper loss och hittar sitt riktiga jag på festivaler
Och
för de som sätter stort värde på sin subkulturella
identitet, får resan till festivalen en mytisk dimension. Det är som
att stammarna samlas igen, "the gathering of the tribes" ett populärt
motiv i den mytbildning som finns kring urfolken och stamsamhället. Det subversiva
i festivalkulturen kommer sig av att just ”stammarna”, eller subkulturerna,
samlas för en kort tid. Här har de utstötta och skumma individerna,
som betraktas som motsatta samhället när de är hemma i sina småstäder,
ett gyllene tllfälle att träffa varandra och smida ränker.
Festivalerna är ju som bekant
också fästen för alternativkulturella yttringar som punkrock,
vegetarisk mat, fanzinemakande, etc. Ju mer en festival kan kännas motsatt
samhället, desto coolare är den. Men det allra viktigaste i festivalkulturen
är kanskemöjlighten att
röja runt riktigt ordentligt. Det handlar om att slå sig fri, rulla
runt i gyttjan och supa och kräkas och ha anonym, kravlös sex, allt
det där som man inte kan göra hemma på veckorna. Det har inget
med Woodstock eller det fria och härliga 60-talets livsstil att göra,
om någon trodde det. Festivalröjet går tillbaks till tidernas
begynnelse. Så länge det har funnits samhällen, har det också
funnits dagar då samhällets regler och hierarkier sattes åt sidan
medan alla medborgare, som en slags social säkerhetsventil, festade loss.
I medeltidens Europa fanns
karnevalerna av just denna anledning och i Grekland hade man årliga fester
till alkoguden Dionysos ära. Just detta samhällsmönster, att jobba
och sköta sitt i veckorna och sedan festa utan begränsning när
det speciella tillfället (karnevalen eller festivalen) kommer, är internationellt
och interkulturellt. Enligt marxistiska kulturkritiker är det karnevaliska
i tillvaron en av grundstenarna det västerländska samhället vilar
på. Kan man bara låta de arbetande klasserna festa loss ibland, är
de nöjda och lättförtryckta. På Julius Caesars tid sammanfattades
den policyn med orden "Bröd och skådespel", nästa lika
genialiskt som popgruppen KLF:s beskrivning av hur den arbetande och nöjeslystna
människans liv ser ut: ”Kicking out the jams in the weekend and staying
out of jams, monday to friday”.
Den här formen av kollektiv extas
kräver förstås att det ska vara mycket folk i rörelse. Det
är därför monologfestivalen i Stockholm känns mindre festivalig
än en rejäl dansk rockfest. Samma sätt med filmfestivalen i Cannes.
Eftersom det händer så mycket annat än filmvisningar, exempelvis
publicitetstokiga starlets som klär av sig på stranden, blir det en
festival på riktigt. Medan Stockholms filmfestival i ett snögloppigt
november mest känns som några filmvisningar med ölpaus emellan.
Men varför exploderar festivalkulturen just nu? Varför ska varendaste
liten byhåla ha sin egen gatufest? Varför finns det miljarder rockfestivaler
att välja på, när det är samma band som spelar? Det är
en mängd olika faktorer som spelar in. Festivaler i form av marknader, utomhusevenemang
och spritdoftande helgdagsaftnar (midsommar) har ju alltid funnits, och det går
att bygga vidare på. Kiviks var ett bra exempel på det, förr
i tiden. Idag är det bara en lam fest för hela familjen. Att festivalutbudet
känns oproportionerligt stort kan också till viss del förklaras
med vårt klimat. I Sverige koncentreras den sociala samvaron till sommarhalvåret,
eftersom det är den enda tiden man
kan arrangera riktigt stora evenemang - utomhus. Och eftersom det har blivit hårdare
tider, har det blivit viktigare att släppa loss.
De svenska städerna,
med Stockholm och dess vattenfestival i spetsen, kör sina egen version av
Bröd-och-skådespels-politiken när de smäller upp öltält
oxh Langoskiosker överallt. De ger folk vad de vill ha, eller rättare
sagt, vad folk tror att de vill ha. Under de senaste decennierna har vi nämligen
matats med propaganda som säger att vi svenskar är stela och borde lära
oss att bli lite kontinentalare. Därför super vi numera på gatan.
De stora festivalerna fungerar dessutom som riter för ungdomen, precis som
konfirmation eller tågluffning i svunna tider. Att överleva Roskilde
är att ta steget från en nivå i livet till en annan. Som vi berörde
tidigare, är festivalerna, trots sin betoning på kollektiv extas och
jagupplösande, en viktig identitetsstärkande handling för de som
företräder olika subkulturer. Genom att träffa andra av sin sort,
bekräftar man varandra och kan stå ut med glåporden hemmavid
ett år till. Samtidigt kan musik, attityder och mode spridas som virus genom
samhället, ett sätt som är minst lika slagkraftigt som massmedia.
Det är också intressant att se hur festivalkulturen har återupprättat
campingens ära. Med lite HB och punkare i närheten, blir det fränt
att sova i tält.