På medeltiden släppte man loss en gång om året med gycklare och karnevalståg. Idag gör vi likadant, fast med Sator, öltält och stora rutiga hattar. av Tommie Jönsson illustration: Marcus Andersson Ibland får jag flashbacks från Den Stora Festivalen. Det härjade festivalområdet kändes som en savann. Det torra gräset var nedtrampat sedan länge. Stora dammmoln härjade under den stekande solen. Savannfolket såg riktigt djävliga ut. Punkare, goter, flummare och rockfestivalentusiaster med handlederna fulla av skitiga Roskilde-armband. Crustiga dreads. Dr. Martens. Batik. Solkiga t-shirts med shoegazernamn på bröstet. Att vissa hade gjort sig besväret att ta med sig flaggor kändes riktigt irriterande. Och över allt detta, ljud. Ljud som aldrig tog slut; soundchecks, technodunk, gaffade bandspelare, skrikande tonåringar som har sitt livs bästa ögonblick just nu. Och ibland ett gig med ett trött band. Det är ingen som säger att man måste gilla att gå på festival bara för att man är ung. Det är bara ett enkelt sätt att leva om innan man blir vuxen på riktigt. Och behovet att leva om verkar större än någonsin, eftersom festivalerna bara sköljer över oss, en efter en. 90-talets Sverige är ett land i total festivalpsykos. Är det inte en etnofestival på Djurgården, är det Strindbergfestival på Dramaten och är det inte matfestival i Skövde så är det dags att ta sin flagga och åka ner till Roskilde. Om man inte har bokat upp sig på den Uzbekiska filmfestivalen, förstås. Men det är väl kul att det händer något? Självklart. Det är kul att folk åker bort, träffar andra, festar, ser på band som spelar, super, knullar, utbyter adresser, connecting people. Absolut. Det är bara lite konstigt att allting helt plötsligt började stavas F-E-S-T-I-V-A-L. För idag kan du nämligen göra en festival av vadsomhelst. I Stockholm anordnas till exempel varje år något som kallas för monologfestivalen. Det innebär att det under några dagars tid finns ett extremt överflöd av människor som tolkar monologer från kända pjäser. Sedan går monologen under jorden i ett helt år. Ett annat exempel på en märklig festivalidé är den hackerfestival som anordnades i Holland häromåret - massvis med datanördar flög dit, satte upp sina tält, jackade in och... kollade sin mail. Men festival är ju förstås ett vitt begrepp. I sin ursprungliga betydelse betyder ordet helg eller högtid. Senare har betydelsen förskjutits, till exempel genom barockens festspel av musik, till att betyda ”årligt lattjolajban med ett bestämt tema och överflödigt utbud som du aldrig kommer hinna tillgodogöra dig”. Så för oss betyder festivalkort och gott att det kommer att vara feststämning och hända mycket saker på en gång. Och vi vet att någon besserwisser kommer att säga att förra årets festival var mycket bättre. Vidare, förstår vi att det på festivalen finns en teoretisk chans att kommer att träffa nya människor, såna som är ”likasinnade”. För att man ska kunna kalla sitt arrangemang för festival krävs vissa saker. Som vi nämnde, ska det helst vara ett årligen återkommande spektakel, men det är inget absolut måste. Den mest berömda festivalen av alla inträffade nämligen bara en gång - Woodstock. Det måste råda någon form av feststämning eller annan stor social känsla. Detta kommer sig av festivalerna alltid firar något; filmfestivaler firar ju filmkonsten, rockfestivaler firar den heliga rockmusiken och surströmmingsfestivaler firar den jästa strömmingens lov. Mångfald och stort utbud är väl annars det säkraste kännetecknet, och detta pekar självfallet tillbaka på de religiösa högtidernas ursprung i skördefester, då man prisar naturens generösa gåvor. Numera firar vi väl att tre ackord kan ge oss så många rockband. Två andra element som är viktiga, inte minst bland ungdomar, är resan och det subversiva. Rockfestivaler utspelar sig ofta långt ute på landsbygden, och det är inte alltid så lätt att ta sig dit. Men det är ett mervärde i sig, för genom att resa till den stora festen gör man också en resa i sig själv. vidare ->