”Trofénougat ligger längst upp till höger i Alladin asken. Du står vid löpande bandet och har trettio år kvar till pension. Är du bitter?” Fritt citerad tankeställare i Sveriges Radio P3.

av Björn Gunér Många svenska ungdomar lär känna till boken Kalle och Chokladfabriken av Roald Dahl, kanske särskilt efter teveversionen där Ernst-Hugo Järegård läste texten. En ung fattig pojke hittar en vinstlott i en chokladkaka, som ger honom inträde i ytterligare en slags tävling där priset verkar vara att adopteras av chokladkungen Willy Wonka och framöver kanske ta över hela fabriken. Ett antal andra ungar som samtliga är oerhört bortskämda och vidriga går olika bråda dödar tillmötes under rundvandringen i fabriken: någon förs bort av choklad-ekorrar, någon kvävs av ett bubbelgum och någon försvinner i en chokladcistern. Kalle, däremot, håller sig i skinnet och är den enda av tävlingsdeltagarna som återstår vid bokens slut. Den här boken och chokladtillverkaren Marabou har något gemensamt. De har faktiskt båda sitt ursprung i Norge. Svenskar är förtjusta i choklad och Marabou ses ofta som det svenskaste i fråga om choklad. Men vill man söka dajmens rötter så får man gå tillbaka till Norge och Trondheim i slutet av 1800-talet. Där grundades chokladtillverkaren Freia, och den som i sammanhanget skulle kunna kallas Willy Wonka var en viss Johan Trone-Holst. Hans son, Henning, var den som fick uppdraget att sätta fart på tillverkning i Sverige under namnet Marabou. Marabous första fabriker låg i Sundbyberg och folk som har bott där berättar gärna om hur det doftade choklad i orten. 1995 flyttade doftandet och tillverkningen till Upplands Väsby, och det var dit jag begav mig för att få grepp om hur man gör choklad. Även utanför fabriken i Väsby luktar det choklad, och därinne ännu mer. Besökare och anställda ska ha skyddsrock och hårskydd när de rör sig nära tillverkningen. Den som har skägg ska dessutom ha ett skäggskydd, som fästes med resår bakom öronen. Resultatet blir ett gammelsmurfliknande utseende. Denna utrustning (skäggskyddet efter visst tjat) fick jag av Ulrika Barksjö Fors och Birgitta Kristensson som mötte mig och visade mig runt. Ulrika är informationsdirektör och Birgitta platschefens sekreterare. På vägen mot tillverkningen passerar man konferensrummen Fortuna, Alladin och Pigall. Det finns också en besöksgång, där gäster får lära sig lite om chokladens ursprung. Den första kakaon kom till Europa från Sydamerika med Cortés 1524. Först mayaindianerna och sedan aztekerna drack choklad som en helig dryck. En mer världslig konsumtion av choklad från Sydamerika bredde ut sig i Europa på 1600-talet. Dagens Marabou använder sig mest av kakao från Ghana. Kakaon görs av bönor som tas ur kakaofrukten. Bönorna rostas ungefär som kaffe, och sedan utvinns ur dem kakaofett och kakaopulver. När man gör ät-mjölkchoklad blandar man först kakaofett och -pulver med mjölkpulver och socker. Sen följer ett par tekniska processer som kallas valsning och conchning som påverkar smak och konsistens. Efter detta, samt ytterligare mindre tillsatser, har man den färdiga mjölkchokladen som Marabou använder till de flesta av sina produkter. Den står i stora behållare och leds genom rör till de produktionsenheter där de olika chokladbitarna blir till. När vi går in i en första fabrikshall är det ganska öde. Just nu görs inte särskilt mycket praliner, och där dessa brukar packas står allting stilla. Löpande band står orörliga med Alladinaskar redo att fyllas. Det susar till i taket ovanför oss och jag får veta att det är socker som leds genom rören för att tillsättas någonstans. Vi går vidare och kommer in till en avdelning där pralinproduktionen är igång. Olika fyllningar klickas upp i formar, som sedan övergjuts med choklad. Här finns några människor vid bandet, samtliga kvinnor. De kontrollerar att pralinerna färdas i lagom takt på bandet och inte fastnar och klumpas ihop, samt att de ser ok ut. Chokladkakor och bitar till rullar ser dagens ljus längre fram: massan stöps i formar, kyls och förpackas. Sen kommer vi till D-fabriken. D som i Daim. Daim är Marabous flaggskepp; den är den mest unika produkt man har och dessutom är den ett svenskt påhitt, uppfunnen 1953. Daim tillverkas och förpackas i 60-70 olika storlekar, från de små pralininpackade "snuttarna", till de större 29-gramsbitarna. När det görs mini-daim spottar maskinerna ur sig 5000 snuttar per minut. De flesta når målet att bli förpackade och uppätna, men vissa sorteras ut på vägen. Många är helt oskyldiga, och har bara råkat slita sig loss från den strikta grupperingen på bandet, där de färdas fram som truppbataljoner. Eftersläntrare och fribrytare faller genom en lömsk fallucka som öppnas, och samlas i ett tråg för omsmältning. På Väsbyfabriken jobbar drygt 800 personer på 78 000 kvadratmeter. Inför pralinhaussen vid jul tar man in extra personal, ofta ungdomar från orten. Produktionen är oerhört automatiserad; de människor som sitter vid banden har kontroll och översikt som främsta sysselsättning. Men fungerar kontrollen? Kan man t.ex. vara säker på att inget hamnar i chokladen som inte ska vara där? - Ja, det kan man ju aldrig garantera. Kan det hända att någon uttråkad arbetare spottar i chokladen? - Nja... vi har inte fått några indikationer på att det skulle hända, men man kan ju aldrig vara säker. Men får ni reklamationer för att konsumenterna hittar märkliga saker i chokladen? Nån liten skruv kanske? - Nej, inga skruvar. Nötskal ibland, och druvkärnor i Frukt och Mandel. Och så insekter ibland. Vad då för insekter? - Ja, på alla chokladfabriker finns det en liten insekt som heter kakaomal. Dem är det svårt att helt komma undan. Vi har åtgärder för att slippa dem, som speciella lampor som drar åt sig dem, men det fungerar inte helt. Sen kan det vara mjölbaggar också, fast de kommer från andra varor i butikerna. Chokladen står ofta nära mjölet. Men kakaomalen smakar kanske mest choklad? - Jaa... antagligen. Något skäggskydd har ännu inte hittats i chokladen. Annars är hygienkraven höga. Lagar och förordningar följs, lovar man, och dessutom har man egna hygienprogram. Dagen för besöket ser det ganska fräsch ut i fabriken. Plötsligt dyker en kvinna upp med en keps som det står "Skyddsombud" på. Hallå, skyddsombudet! Händer det någonsin några olyckor här vid daim-bandet? - Nej, inte vad jag har hört. Jo, småskador, förstås. Vilka är de vanligaste skadorna? - Klämskador, där man klämmer fingrarna. Det är oftast vid maskinerna, när man ska rätta till något. Så att man får fingrarna formade som en pralin? - Nej, inte riktigt så farligt. I Väsby Centrum före besöket frågade jag några unga tjejer på ett fik om någon av dem jobbat på Marabou. Och det hade en av dem. Vad gjorde du? - Jag jobbade som chokladförpackare på pralinavdelningen, där man står vid band och skyfflar på choklad på banden. Så kommer det på ett annat band såna här "moduler", som pralinerna åker ner i. Det var Alladin och Paradis. Man håller ordning så att inte chokladen tjoffar ihop sig. Hur länge jobbade du där? - Tre månader. Var det kul? - Nej! Det var det tråkigaste jag gjort. Jag vill aldrig mer jobba där. Var det fräscht eller var det snuskigt? - Det var snuskigt. Det ramlade choklad på golvet hela tiden, så trampade man på det... så det var som ett jordgolv. Varenda gång vi kom så låg det kvar. Är det många man känner som jobbar på Marabou om man bor i Väsby? - Jaa. Innan jul jobbar alla där. Vad är det för krav för att få jobba där? - Ingenting. Man ska inte ha salmonella, ha ha ha. När jag ber Birgitta och Ulrika att få träffa någon vid bandet så får jag en pratstund med Patricia. Hon har jobbat på Marabou i tio år, först direkt vid maskinerna, men nu är hon produktplanerare på avdelning 208. Där görs chokladkakor och rullar. Hon verkar gilla sitt jobb. Dina erfarenheter av att jobba här, är det bara positivt? - Ja, jag trivs bra. Jag kan ju inte svara för alla, men bara positivt... jag har jobbat här i tio år så det är klart man har haft tradiga perioder när man har tyckt att det har varit tråkigt. Men nu tycker jag att det har hänt mycket på sista tiden med förbättringar. Utbildning, arbetsmiljöer... Folk stannar längre nu. Men det är ju också svårare att få jobb. Den som blev förbannad när Marabou 1990 köptes upp av norska Freia, kan trösta sig med att det var från Norge det hela kom en gång i tiden. För övrigt ägs varumärkena Freia och Marabou numera av multinationella matkolossen Kraft Foods International, och Marabou är inte längre något eget bolag. Kraft Foods International ägs i sin tur ägs av Philip Morris. Dagens Willy Wonka är således en cigarettkung.