Bild
från "the Soulmate-
calendar", 1971.
En satirisk kommentar
till den amerikanska
medborgarrättsdebatten.
Pinuppa
= Sexuellt vågad bild, i vilken uttrycket hos den avbildade inbjuder tittaren
till att fantisera om personlig involvering med objektet. /Mark Gabor - författare
till boken "The Pinup- A Modest History"
av Liv Marit Bergman
Jag var tio år när
jag för första gången kom i kontakt med begreppet pin-up-tjej.
Samantha Fox hade, till följd av en lyckad marknadsföringskampanj
med D-kupor som huvudsakligt säljargument, slagit igenom med singeln ”Touch
me (I want to feel your body)”, det var åttiotal och kvinnokroppsidealet
brunbränt och storbystat. Samantha sålde en himla massa skivor men
för många kändes hon nog mest som en utvikningstjej. Ingen fick
se Samantha helt naken men tuttarna visade hon med glädje upp i tid och otid.
Jag tyckte att Samantha var lite snuskig. Nu är det nittiotal och min pojkväns
lillkusin tycker att systrarna Graaf är lite snuskiga.
För
mig och många i min generation har Samantha Fox numera ett visst
kitchvärde. Det verkar funka så här: Ju längre ifrån
sin egen tid man befinner sig, desto mer harmlösa tycker man att utvikningsbilderna
känns.
50-tals-bruttorna finns som samlarkort och det är smått finkulturellt
att ha en semistrippad Anita Ekberg uppsatt på kylskåpet. När
Pamela Andersson Lee om ett visst antal år får nostalgiskimret
på sig så kanske även hon kan bli fullt accepterad i fler folkgrupper
än moppeåkande fjortisgrabbar och buffliga killmagasins-redaktörer.
Om man har något att invända mot pinup-prylen i sig, borde man inte
göra någon skillnad mellan Botticellis Venus, Anna Nicole
Smiths H&M-bilder eller Therese Grankvists Cafe-omslag. Uttrycket
är det samma: jag är här för dig, min kropp är till för
att tittas på och thats it.