Om skräckfilmernas
underliga dragning

av Emi Gunér

SKRÄCKFILMER VI MINNS

Det finns många olika sorters skräck. Det finns dödsfruktan och allmänna fobier. Teknikrädsla, pubertetsängslan och ormskräck. Rymdpanik och alienångest. Spindelobehag och tandläkarskräck. Exakt hur många sorters rädslor det finns är väl svårt att säga. Det finns gentligen bara en sak man kan veta säkert. För varje sorts skräck i världen finns det minst en skräckfilm. Och för varje skräckfilm finns det minst en uppföljare. Här
följer en kort uppräkning av de några olika varianter.

Klassiker
Filmer som skapade genren och vår uppfattning om hur ett monster ser ut och beter sig:

se tex
• Dr Jekyll och Mr Hyde
• Dracula
• Frankenstein
• Monstret från den svarta lagunen
• Psycho

Djävulens anhang
Här finns för en gångs skull ingen psykologisk anledning till någonting. Satan är ond bara, vem man än jämför med. Ibland blir han farsa, ibland ska han utdrivas. Se följande:
• Rosemarys baby
• Exorcisten
• Omen-filmerna

Seriemördare och Mördarserier
Mot slutet får man reda på att mördaren hade en egentlig, populärpsykologisk orsak till att balla ur fullständigt. En av de få genrer i hela filmvärlden där det inte alls är säkert att den första filmen är bättre än uppföljarna.

Skräm upp dig med bla:
• Fredag den trettonde
• Halloween
• Terror på Elm Street

ENSKILDA MÄSTARE

Stephen King:
Moralen är väl att alla som blivit illa behandlade genom historien är långsinta djävlar som vill hämnas på alla. Kvästa urinvånare, bilar och husdjur reser sig bokstavligen ur eld och aska för att få sista ordet. Den vita medelklassens dåliga, kollektiva samvete spökar i alla Kings böcker.Vi har gjort fel och nu är det kört. Det stämmer vare sig vi ger oss på naturen eller varandra. Vi går alltid för långt, och det kommer alltid att straffa sig, vare sig det sker genom nitiska sjuksystrar eller indianer i tv:n. Karlen är ett geni.

Se till exempel:
• The Shining
• Carrie
• Christine
• Jurtjyrkogården

Alfred Hitchcock:

gjorde fler psykologiska thrillers än rena skräckfilmer, men
• Psycho och
• Fåglarna
fungerar fortfarande som skrämselpiller.


George A Romero:
Zombie-mästare deluxe. Mannen bakom en zombiefilms-trilogi som inleddes med ”Night of the living dead” 1968, av många ansedd som filmen som för alltid förändrade skräckfilmen.
Efter en timme av videovalsvel sitter du till slut återigen hemma och kollar på ett gäng friska och brunstiga tonåringar i bikini. De röker och dricker och förr eller senare kommer åtminstone ett par av dem gå avsides för att hångla upp varandra. Resten av de glada ungdomarna börjar spela klädpoker eller strippmonopol och då fattar man ju hur det hela kommer sluta. En död galning med knivar till fingrar kommer ta kål på dem allihopa. För de är liderliga stycken! Syndiga små människor som förtjänar att dö utan att passera gå. De tigger om att få bli offer för onda krafter enligt alla skräckfilmsnormer.

Förr i tiden var föreställningen om helvetet nog för att påminna folk om vikten av ett sedesamt leverne. Alla som någon gång sett en Boschmålning kan nog hålla med om att medeltidens skildring av skärselden verkar tillräckligt obehaglig för att man ska dra sig både en och två gånger innan man tycker att synden skulle vara värt priset. Ett nyp före äktenskapet uppväger knappast en evighet av stegling i ett skållhett inferno. Men i den sekulariserade värld vi nu lever i är visionen om helvetet riktigt lika påtaglig och avskräckande. Få länder har väl gått lika långt som Sverige, där vi till och med avskaffat helvetet helt och hållet, men även i resten av västvärlden krävs det lite mer krut än mummel om ett eventuellt bibliskt helvete för att få folk att bete sig. Det är då man tar till monster och skräck för att erinra om att helvetet skulle kunna nå oss redan i den här världen.

Jag menar inte att en samlad skara skräckfilmsskapare har satt sig ner i ett gigantiskt moralråd för att skrämma vett i civilisationen. Men jag är helt övertygad om att de flesta av oss i västvärlden bär på ett gemensamt kulturarv som piskat in i oss vad som borde vara rätt och fel. Det skapar ordning i en kaotisk värld om det finns ett system som för noggrann bok över våra fel och förtjänster. Bryter man mot reglerna åker man dit. Förr skötte Gud alltihop, nu är det zombies, galningar och hajar som tar hand om ruljansen. Och vi tycker om att se det, för det bringar hopp om att vi själva ska klara biffen, bara vi uppför oss.

På så sätt deltar publiken i en slags gemensam bestraffning av syndaren. En bestraffning som är lika gammal som mänskligheten själv, med anor hos alla de antikens romare som roade sig med att gissa vilken gladiator som skulle ha ihjäl den andra, och franska revolutionens stickerskor, som gick till torget för att kolla in dagens avrättningar och lyssna på skvaller. Det var kollektiv bestraffning som folknöje. Samma fenomen spökar, om än på ett mer oskyldigt vis, när finniga fjunungar kurar ihop sig i soffan för att hojta och hoa för varje mordscen i Scream medan de slevar i sig nävar med popcorn och mår bra.

Samtidigt vet de mycket väl att det egentligen inte är särskilt mycket som skiljer dem själva från ungdomarna i filmerna. Även om man för tillfället tryggt sitter och skriker och skrattar åt idiotiska dödsdömda tonåringar tillsammans med sina kompisar, så vet man att förr eller senare kommer man själv vara ensam i mörkret, ett lätt byte för monster och demoner. Det finns inga garantier för att elen inte kommer paja, telefonen sluta fungera och alla bilar kommer krångla. Nästa gång man är på landet och måste uppsöka utedasset kan man ge sig den på att man kommer förföljas av ett soundtrack med knivar och vilda fioler. På vischan kan ingen höra dig skrika.

TILLBAKA TILL FÖRSTA SIDAN

Hej ||| Brev ||| Läsk är coolare än saft ||| Monster ||| Skräckfilmer ||| Starlet ||| Läskigt är kul ||| Månadens Darling ||| Rock Out ||| Novell ||| Platta saker ||| Kära dagbok ||| Fråga Darling ||| Webguide ||| FAQ

Gamla nummer ||| Bli en Darling ||| Köp en t-shirt ||| Prenumerera ||| Pappers Darling ||| Annonsera

Vinn medlemskort till Stockholms Filmfestival!