text: Liv Marit Bergman
foto: Knut Koivisto |
|
- ett konstigt band
Så här går det till
när de spelar ihop: Henry scratchar sönder skivor som han ändå
tänkt ge till Myrorna, (" Men en gång råkade jag ha sönder
en jättebra houseskiva, Acid inferno. Jag hade köpt den för tio
kronor och inte hunnit lyssna på den ordentligt innan den gick i graven.
Det var synd") medan Niklas spelar huvudlösa trumtakter. Spelningarna
brukar pågå i ungefär 20 minuter.
Allt är improviserat, det hela går ut på att få till ett
musikaliskt samtal.
N I K L A S: Vi tar ner musiken till dess ursprungliga
element, som ju faktiskt är kommunikation. Musiken är död och vi
pissar på dess grav, ha ha.
Är ni det svenska avantgardets
spjutspets mot yttervärlden?
- Vi är nog inte det, vi har alldeles för många fans för
att vara riktigt avantgardiga. Alla gillar oss. Vi är gränsöverskridande.
Vi attraherar alla sorters människor, påstår Niklas.
Drömskiva att scratcha sönder?
H E N R Y : En dyr en. Kanske en testpressning på
"Love me do", eller något liknande.
N I K L A S: Det vore kul att spela på ett
Beatles-konvent, knäcka raritetsskivor och ha Ringo Starrs gamla trumset
att banka i bitar.
Vad skulle vara det läskigaste som kunde hända er?
- Att vi blev bortrövade och våldtagna av hillbillies, som i filmen
"Den sista färden".
Vilken favoritläsk har ni?
- Vi kommer inte på någon god läsk, bara äckliga. Äckligast
är Big Ben Lakritsläsk. Men vi gillar nog inte läsk. Vi gillar
lemonad.
Den 31:a oktober äger evenemanget Performance rum på Herkulesgatan
11 i Stockholm. Det blir en kulturbordell, där man kan köpa lite tid
och konstnärlighet av bland annat Henry och Niklas.
|
