”Någon drar eld på en sticka och tänder ett ljus. Det är den gudomligt vackra flickan, som med fast hand håller i ljusstaken och sakta drar en ljuslåga utmed min fotsula och värmer järnet som håller mina lemmar fastlåsta.”

av Betty Beck Ödet är den fjärde natten av sömnlöshet nu. Inte ett ord har jag sagt till någon, men mina bleka, insjunkna kinder tar lystern från mina ögon och tjänstefolket tisslar och tasslar. De känner på sig att något håller på att hända och far har börjat bli orolig för mig och min hälsa. Jag bedyrar honom att det inte är någon fara, men jag är matt och orkeslös om dagarna, så efter frukosten i morse tillkallade far doktorn, som kom ridandes från sin praktik i byn. Han red på stigen som leder över det leriga fältet bakom slottet och jag satt uppflugen i fönstret på mitt rum när jag såg honom komma. Snabbt skyndade jag mig ner till salongen, sprang med lätta steg nedför trappan samtidigt som jag nöp mig i kinderna för att få en frisk färg. Doktorn log bistert när han såg mig. En sådan vacker, oskuldsfull flicka med hemlighetsfulla problem. Han undersökte mig och drog sig sedan viskandes tillbaka med far borta vid dörren. Far stod med ryggen mot mig, men jag kunde se på hans sätt att skaka huvudet att han inte trodde på doktorn som sade att det inte var något fel på mig. Han kunde inte finna någon medicinsk orsak till min apati. ”Ge henne några blodiga biffar, lite konjak till kvällningen och hon är snart på benen igen. Hon behöver få i sig järn”, sade doktorn innan han gav sig av. Insvept i en filt satt jag sedan vid brasan i biblioteket och läste om drakar och riddare. Far höll mig sällskap med pipan i munnen och vi inväntade läggdags medan skuggorna spelade utmed bokraderna. En vecka har gått sedan doktorn var här och mitt tillstånd har varken försämrats eller förbättras. Tjänsteflickan kommer varje kväll upp med middagen till mitt rum, då jag är för svag för att orka dinera med far och hans gäster. Vi har långväga besök som jag knappt ser skymten av. Jag drar mig ständigt tillbaka när det krävs värdinneuppgifter av mig, och jag vet att fars nerver blir allt mer spända för var dag som går. Han fasar för att jag inte skall komma att uppleva min sjuttonde födelsedag. Jag sitter på mitt rum. Det är mörkt i slottsträdgården långt nedanför, månens strålar når inte in mellan häckarna och enbuskarna. Kylan har börjat sända rysningar utmed lederna när man promenerar i parken och varje natt stiger dimman över de våta markerna. Frosten färgar gräset silvervitt och förvandlas till iskall dagg när den roströda solen stiger i öster om morgonen. Doktorn har sagt åt far att jag behöver mycket vila och därför sitter jag mest still. Men häromdagen gick jag ut i gryningen innan någon annan vaknat. Jag hade ryckts ur mina drömmar tidigt och kunde inte falla i sömn än en gång, hela natten hade varit fylld av gastkramande ångest och jag hade ideligen vaknat för att sedan somna om. Jag stod ensam i gruset utanför slottsgrindarna och såg hur andedräkten puffade ut ur min mun. Jag tog några försiktiga steg i riktning mot lunden uppe på kullen, men det var som om mina ben domnade bort. Det gjorde inte ont, det kändes nästan som om jag började sväva. Jag blev inte rädd utan blundade och stod alldeles blickstilla, innan jag vände om och gick in i värmen. Jag har precis ätit klart och skjutit brickan ifrån mig när en överväldigande trötthet kommer över mig. Det har hänt förut, så jag vet att det inte är någon fara. Jag ska ta det lugnt. Inte gripas av panik. Jag sträcker ut mig i min fulla längd i sängen och mitt bröst häver sig tungt upp och ner, som om jag måste tvinga ner luft i lungorna. Mitt rum är kvavt och det svider i mina luftrör, att andas luften här inne är som att andas brandrök. En osynlig, stark kraft trycker mitt huvud bakåt och mitt hår ringlar ut över kudden. Kraften stänger mina ögon och jag famlar med händerna utmed min kropp. Kraften styr mina fingrar när de trevar nerför min hals och ner till mina bröst. Mina egna händer smeker mina bröst, hårdare och hårdare. De ömmar och jag flämtar, men jag kan inte sluta. Jag har aldrig varit med om något så fruktansvärt. Något så underbart fruktansvärt. Jag känner mig manad att låsa dörren till mitt rum varje natt. Jag har en känsla av att jag inte är ensam om nätterna. Om man låser den massiva ekdörren och skjuter in stolen under handtaget är det en omöjlighet att kunna forcera den. Jag stryker med handen utmed min mage, känner det silkeslena tyget under mina fingrar. Jag känner mig varm, nästan brinnande feberhet. Spetsen på mitt nattlinne rispar mig på det mjuka skinnet strax nedanför nyckelbenen, min hud är extra känslig. Far sitter nere i biblioteket med sina gäster. Det kalla stålet i min hand får mig att vakna till ur min dåsighet och jag vrider om nyckeln i nyckelhålet, låser omsorgsfullt, flyttar stolen från fönstret till dörren, innan jag tar silverljusstaken och går bort till min säng. Lågorna fladdrar och skapar oregelbundna mönster på sammetsdraperierna runt sängen. Huvudkudden är mjuk och pösig, lakanen stärkta och jag lägger mig försiktigt på rygg i min bädd. En kort stund ligger jag så, tills jag i ett hörn av mitt rum anar en snabb pilande skugga och mitt hjärta bultar till. En råtta! Var det en råtta? Jag sätter mig hastigt upp och tar ljusstaken. Håller den mot hörnet så att det blir upplyst. Ett väsande ljud hörs och det blir tyst. Jag sväljer och tänker att det inte är lönt att sätta ner mina nakna fötter på golvet och vandra bort till sekretären, för att se om något gömt sig där under. Istället drar jag upp benen under hakan och sitter så vid huvudänden av min säng tills jag somnar. Något konstigt händer mitt i natten. Jag drömmer att det står en flicka vid min sängkant. Hon är i min ålder och hennes långa hår hänger ner på vardera sida om halsen på henne och döljer delar av hennes nakna kropp. Hon är blek och skimrande i månljuset, och utan tvivel är hon den vackraste varelse jag någonsin sett. Tyst glider hon upp i sängen bredvid mig, kryper sakta över mig och jag känner inte ens att hon nuddar vid mig. Mitt huvud tvingas bakåt av den osynliga kraften och mina händer lyfts upp mot hennes kropp som kommer emot mig. Hon är sval i min hand och jag vet precis hur jag ska föra mina fingrar över henne. De smeker hennes axlar och flyger över halsgropen. Hon skälver och mina fingrar fortsätter ner till hennes bröst. Den tunna huden spänner kring hennes bröstvårtor och jag stannar upp, samtidigt som jag befrias från mitt nattlinne. Mitt huvud kastas fram och tillbaka mot kudden och jag börjar andas tungt. Jag blinkar och flickan är borta. En sådan levande dröm, tänker jag och slappnar av. Men så känner jag en kylig vindpust utmed min sida och hur jag än försöker se efter i mörkret kan jag inte ens ana några konturer. Min mage är spänd inuti, det känns som om jag har klåda över hela kroppen. Jag är naken och svettpärlorna samlas vid mitt hårfäste, min panna är fortfarande febrig. Något rör vid mina fotsulor. En mjuk päls och det väsande ljudet hörs igen. Jag vill krypa ihop, skyla mig, men ligger som fastfjättrad i sängen. Det är omslag av järn som håller kvar mina händer och fötter vid sängstolparna, och mina ben är brett isär. Djuret smyger upp mot mig, trycker sig mot mitt ena lår och jag känner rysningar som bara förnimmer om vad som komma skall. Djuret klättrar över mitt lår, upp på mig och jag känner de små klorna gräva in i mitt hull. Svansen känns sträv och kittlar huden runt min navel. Så tar djuret ett språng ut i mörkret och jag är ensam igen. Jag ligger kvar i samma ställning i flera minuter innan jag känner - en människotunga slickar insidan av mina lår och jag känner en fuktighet mellan mina ben. Någon drar eld på en sticka och tänder ett ljus. Det är den gudomligt vackra flickan, som med fast hand håller i ljusstaken och sakta drar en ljuslåga utmed min fotsula och värmer järnet som håller mina lemmar fastlåsta. Jag ser henne tydligare nu. Hennes mörka hår, blodröda läppar och den smala midjan. Triangeln med svart hår mellan hennes smala ben och rundade höfter. Hon sänker blicken och jag förstår inte hur, men innan jag har hunnit dra efter andan sitter hon ovanpå mig, som om hon flög dit. Hon ler och tippar ljuset så att en enda droppe stearin faller ner och landar strax nedanför min mage. Det bränner till och jag skälver under henne. Flickan blåser ut ljuset och med ens är det kallt i mitt rum. Jag känner tyngden av henne, hon har ännu inte lämnat mig, men jag ser ingenting. Däremot känner jag hur hon rör vid mig mellan mina ben, för ett finger fram och tillbaka över mig och sedan smeker hon mig försiktigt med ljusstaken så att jag ryser. Hon trycker ljusstaken hårdare mot mig och jag känner silvret inne i mig. Ljudlöst uppenbarar sig en man ur skuggorna borta vid dörren. Han slänger huvudet bakåt och skrattar, samtidigt som han med en hand sliter flickan av mig. Det väsande ljudet hörs och hon är borta. Mannen kastar sig över mig och jag tar emot honom med särade ben. Han biter mig lätt i brösten, fortsätter ner över magen, upp till axlarna igen. Han för in någonting mellan mina ben och det börjar porla inom mig. Jag rör mig spastiskt och sedan forsar det en varm vätska ut mellan mina ben och jag känner hur jag domnar bort. Djuret är över mig igen. Det klättrar över min bröstkorg och jag tycker mig bli kvävd av dess mjuka päls. Så känner jag hur djurets käkar formar sig om min hals och det sticker till i mig. Djuret förvandlas till den undersköna flickan och hon slickar på mig, runt mig, i mig. Det sprakar till och alla stearinljus tänds samtidigt. Det sprider sig en hetta i rummet och jag försöker lyfta på huvudet för att se. Jag badar i något rött. Lakanen är indränkta i blod. Men jag blir inte rädd. Det är bara en dröm. Mina läppar är nästa morgon svagt blålila. Jag hör tjänstefolkets fotsteg utanför dörren, som fortfarande är låst och barrikaderad med min stol. Far bankar och vill in. Men jag är tömd på blod och jag kan bara ligga stilla i min säng. Lakanen är lika fläckfritt vita som igår kväll. Jag sluter ögonen och väntar på att det ska bli skymning igen.