text: Charlotte Rönquist     ”Lusten att ta risker är ett ganska bra medel mot rädsla. Det gäller bara att besegra den.”

Det är märkligt att vi utsätter oss för sånt som vi tycker är obehagligt. Ännu konstigare är det att många njuter av att bli rädda. Finns det någon biologisk förklaring till varför lättskrämda kollar på skräckfilm, höjdrädda hoppar fallskärm eller varför jag åkte Fritt Fall på Grönan trots att det inte kändes helt rätt? Att söka sig till situationer då kroppen tvingas gå på högvarv är inget nytt. Det har nog alltid funnits människor som får positiva kickar av att leka med rädslan, även om man förr i tiden inte ägnade sig åt just extremsporter eller intalade sig själv att den största utmaningen är att hoppa ner från en hög höjd med gummiband om fötterna. Vare sig det handlar om att gå ensam i en mörk skog, klättra, cykla ner för isberg eller hoppa bungy-jump är förklaringen till kick-känslan helt neurofysiologisk. Genom att utsätta kroppen för stora ansträngningar frisätts stresshormonet adrenalin: hjärtat slår snabbare, andhämtningen blir djupare, blodkärlen drar ihop sig, blodtrycket blir högre, syresättningen av musklerna ökar och känsligheten för smärta minskar. Det är det som kallas att få en adrenalinkick. Samtidigt frigörs endorfiner i kroppen (liknar morfinets funktioner) som bidrar till att man upplever en lyckokänsla. Och precis som den syntetiska drogen morfin framkallar endorfiner abstinens. Den euforiska upplevelsen som infinner sig efter att ha klarat av en läskig eller oerhört jobbig situation kan upplevas så stark att den blir till ett behov. Man får ett sug efter ännu mer spänning och utan att märka det själv riskerar man att fastna i ett adrenalinkick-träsk, som ju i och för sig inte är livshotande så länge säkerhet garanteras och där det inte finns dödslängtan med i leken. Precis som man inte blir alkoholist bara för att man häller i sig ett par rejäla drinkar blir man heller inte beroende av extrema fysiska utmaningar efter att ha flygit luftballong en gång. Det fungerar så att vissa trivs mer med med att utsätta sig för spänning. Det är individuellt. Läkare, psykologer och forskare är numera överens om att spänningssökande människor har en lägre nivå av ämnet serotonin i kroppen (kvinnor har en något högre halt än män). Serotonin fungerar som signalsubstans i viktiga nervbanor som inverkar på psyket. Förutom humöret och stämningsläget reglerar det en rad känslor och funktioner som aptit, sexualitet, sömn, smärta, agressivitet, oro och impulskontroll. Det finns ett samband mellan serotonin och personlighets egenskap; folk som har en lägre halt av ämnet i är oftast mer impulsiva än andra. Det är inget ovanligt, men råkar man ha en extrem låg halt av serotonin kan det resultera i våldhandlingar, ätstörningar, alkoholism, tvångstankar eller panikångest. Som tur var finns det effektiva läkemedel som mot sådant. Hur som helst, att vissa njuter mer än andra av att utsätta sig för extrema situationer har sina biologiska och neurofysiologiska orsaker. Några flummiga förklaringar behövs inte. Rädslan hjälper oss att klara av en farlig situation. Adrenalin och endorfiner frigörs som gör att kroppen jobbar på högvarv och vi får en kick av det - lustfylld som ångestladdad. Vad som upplevs som en härlig grej för en person kan ju kännas som rena dödsångesten för en annan! Vare sig du tar i en spindel, står på scen, ringer för en date, kollar på ”Shining” ensam, tvingar dig in ett flygplan trots fobin eller motvilligt hoppar fallskärm på födelsedagen känns det efteråt som att: ”klarade jag av det här, klarar jag av vad som helst”. Lusten att ta risker är ett ganska bra medel mot rädsla. Det gäller bara att besegra den... tills nästa gång det är dags för något nytt som sätter igång stresshormonerna.