Jag funderar på allvar på om jag ska ta livet av mig. Allt är ju ändå värdelöst och jag tror inte att någon skulle sakna mig så värst mycket. Och om de skulle det så kommer det nog att gå över rätt snart. Mamma ska ju få ett barnbarn och allt. Vad ska hon då med mig till? Min kisse kanske skulle sakna mig litet, men han är ju så korkad så han skulle nog glömma snabbt han också.
Det känns inte som om jag har något att leva för längre. Han var ju faktiskt mitt allt, och är det fortfarande. Man vill inte mista sitt allt i en handvändning. Man fixar inte det riktigt. Om han bara kunde ringa och säga att allt bara är ett misstag... Vi ska nog reda ut det här... Vi kan börja om... Hur glad skulle man bli på en skala?

Gas. Jag har ju gasspis och det kan ju inte vara alltför svårt att isolera köket. Men vad ska man göra under tiden? Läsa Smash Hits? Och det kan ju inte lukta alltför gott i huset efter det och då blir den arga värden ännu argare, så det går inte.

Tabletter vore ju bra. Men kan man dö på Panodil? Det skulle se rätt fånigt ut i obducentprotokollet. Överdoserade på Panodil.
Någon slags stolthet har man väl.

Knark. Gå ner sig i knarkträsket är rätt bra. Då kanske jag träffar på pappa igen. Det kanske tar lite lång tid bara.

Kvävning är för svårt. Det kan jag inte göra själv.

Drunkning är för fult. Man vill ju inte vara uppsvälld som lik.

Man kan leja en som kan skjuta en så ser det ut som om man blev mördad men på vissa tecken kan vissa invigda fatta att det var ett självmord. För psykologiskt. Och för fegt. Då behöver man ju inte ens göra något själv.

Falla ner för stup. För mycket Quadrophenia.

Den klassiska uppskärningen är nog bäst trots allt. Men svårt. Hur skulle man göra? Vad ska man ha på sig? Det får ju inte vara kläderna man vill bli begravd i iallafall. Vad ska man säga innan man gör det? Och hur ska man få ihop en rimlig förklaring? Det är ju så fegt. Och elakt. Och egoistiskt. Ett tecken på att man är en värdelös människa.
Visserligen är ju jag en värdelös människa redan nu. Åtminstone då och då.
Trots att det är så dåligt känns det som om det skulle kunna vara värt det ibland. Det är lite läskigt. Jag hatar ju självmord. Egentligen skulle jag aldrig kunna göra det. Jag är inte så feg, egentligen.
Och ibland vet jag att jag är en riktigt bra människa. För att inte tala om hur begåvad jag är. Det är klart, många extremt begåvade människor har tagit livet av sig.
Så begåvad är jag kanske inte.