Mådde dåligt när jag vaknade. Jag hatar att må dåligt, jag hatar att jag måste vara snäll och trevlig och är det när jag inte vill vara det, som igår, jag hatar att ingen tar mig på allvar, jag hatar att folk ska tycka synd om mig, jag hatar alla människor, jag hatar allt runt omkring mig.
Alla är så jävla upptagna med att fira jul att de inte märker att folk mår dåligt. Hur orkar de? Hur orkar de gå omkring med ett flin och planera att de ska gå i kyrkan? För att det är så vackert! Hur orkar de gå omkring och vara så förjävligt fina av sig.

Varför är det ingen som bryr sig om att jag mår dåligt? Är jag så bra på att dölja det eller är det för att de inte orkar bry sig när det just nu pågår något så vackert som jul. Och hur ofta är det jul?
Men jag kommer ju att må dåligt efter jul också så därför spelar det ingen roll eller? Alla är idioter.

Jag tog en lång promenad och hoppades på att någon kanske skulle sakna mig lite, lite. Men när jag kom hem till nybakat bröd som alla andra i familjen så fint hjälpts åt med att baka frågade de bara om jag hade haft det bra och om det var kallt ute. Hade jag sett något vackert då? Hade det hänt något på vägen?
Varför denna fixering? De får väl gå själva. De får väl försöka uppleva något själva. Jag vill inte berätta för dem. Jag vill inte prata med dem.

Just nu vill jag bara att de ska ge mig saker utan att jag ska behöva be om det eller göra något för att få det. Jag skulle önska att jag kunde vara så egoistisk utan att få dåligt samvete för det. Men varför skulle livet göra det lätt för en?