Jag försökte jobba lite idag. Det är svårt. Och mitt i allting ringde hans mamma. Men det var rätt bra. Hon sa kloka saker. Som att nu rensar vi bort allt dåligt i allafall. Och det har hon ju rätt i. Hoppas bara att allt blir bra sen. Jag begär ju inte att han ska komma tillbaka nu och att vi på ett ögonblick ska få det bra och leva lyckliga i alla våra dagar. Jag vet ju att det kommer att ta tid och han får jättegärna bo för sig själv ett tag. Det kanske t.o.m. är bra. Vi behöver nog få lite distans till vårt förhållande. Men jag skulle vilja höra att det kommer att bli bra. Men han kanske inte vet om det kommer bli bra och säger därför ingenting. Men det känns hemskt att inte veta något. Allt jag vet är att jag älskar honom.

Min syster fyller år idag och min bror med flickvän och mamma ska åka till henne och fira. jag vill inte följa med. Jag orkar inte se par som är lyckliga. Helt outhärdligt. Jag vill också vara lycklig. Men hur ska jag bli det igen när jag har förlorat allt? Varför kan han inte säga att allt ska bli bra igen? Jag kan göra precis vad som helst för att han ska säga det. Tills dess får jag väl hålla till godo med min kisse. Men när mamma är hemma så tycker inte kissen om mig. Kattjävel! Han borde ju fatta att han ska vara hos den person som är olycklig. Men eftersom han också är kille så kan han väl inte hantera situationen.

Man kanske borde bli lesbisk istället. Eller kanske inte. Med tanke på allt man går miste om. Jag undrar vad han gör nu. Jag undrar om han tänker på mig ibland. Och på vad han tänker om mig. Jag undrar om han tänker på allt roligt vi har gjort tillsammans.

Jag brukar tänka att vi bara har en slags treårskris. Tänk om det inte bara är det. Tänk om det verkligen är helt slut. Tänk om jag aldrig får vara nära honom igen.

Jag får lita på mamma. Hon säger att det nog kommer att bli bra, bara vi har tålamod och tar oss tid att förlåta varandra. Sen får vi börja om från början igen. Gärna det. Det funkar för mig.