En natt till utan att sova. Kan det inte ta slut nu. Jag orkar inte. Jag bara tänker på allt jag gjort fel, på hur vacker han är, på att jag är en fullkomlig klantskalle. Han är bara fullkomlig. Och jag vill bara vara hos honom. Jag klarar inte av att förlora honom. Han är ju det viktigaste i mitt liv. Han kan inte bara få försvinna. Vi har ju så mycket fint som han inte får glömma bort. Vi har ju så mycket fint framför oss som vi inte har hunnit göra än. Det kan inte bara ta slut.

Jag måste ju få en chans! Han kan inte bara slita bort allt från mig på ett ögonblick. Det klarar ingen människa av. Och jag känner mig inte som en seriefigur. Jag måste få en chans att få ha ett hopp. Om att det ska bli bra någon gång. Jag älskar ju honom. Mer än allt annat. Mer än mig själv. Idag ringde mamma till en psykologisk klinik. Jag ska få en kallelse om ett par dar så att jag kan få prata med någon person. Det kanske är bra. Alla amerikanare har ju en egen terapiperson och det säger väl det mesta. Då måste det helt enkelt vara bra.