![]() ![]()
2 februari 1 februari 31 januari 30 januari 29 januari 28 januari 27 januari 26 januari 25 januari 24 januari 23 januari 22 januari 21 januari 20 januari 19 januari 18 januari 17 januari 16 januari 15 januari 14 januari 13 januari 12 januari 11 januari 10 januari 9 januari 8 januari 7 januari 6 januari 4 januari 3 januari 2 januari 1 januari 30 december 29 december 27 december 26 december 25 december 24 december 19 december 18 december 17 december 16 december 15 december 14 december 13 december 12 december 11 december 10 december 9 december 8 december 7 december 6 december 5 december 4 december 3 december 2 december |
Onsdag, 4 december 1996 Jag kunde inte sova i natt heller. Och mitt i allt sömnlöst får jag hysteriska utbrott och bara grinar. Jag tycker lite synd om mamma eftersom hon inte heller får sova. Men jag kan inte hjälpa det. Det gör så ont inuti att det måste ut. Mamma fick mig att dricka lite te i morse, men jag kan inte äta. Jag har bara ont i magen. Jag tänker och tänker på allt som jag gjort fel. Och det är väl en hel del. Men det är saker som går att ordna. Som man kan ändra på. Lätt. Jag vill ju bara ha en chans. Men det är tydligen alltför mycket begärt. Han säger att han har försökt göra allt bättre- hur då?- och att han har gett mig massor av chanser- när då? Jag förstår ingenting. Johanna och Sofia ringde på eftermiddagen och frågade om de fick komma över. Otroligt gulliga. När de kom så hade de köpt med sig jättefina blommor och Happy Meal till mig. Synd bara att jag inte kunde äta upp hamburgaren. Det var skönt att de kom över så jag fick lite sällskap som inte är mamma. Hon är jättesnäll men jag visste inte att hon kan vara så jobbig samtidigt. Fast i morse var det rätt kul. Helt plötsligt hör jag massor av konstiga brakljud från köket. Mamma frostar av frysen. Typ åtta på morgonen. Hon hittade väl inget bättre att städa. Igår desinficerade hon ju hela lägenheten. Hon vill väl bara vara snäll. Jag försökte prata med honom idag igen. Men jag blir bara hysterisk. Det är inget bra. Mamma tog över telefonen och försökte prata med honom lite. Det kanske är bra. De kan ju i allafall vara sansade och prata med varandra så att man förstår. Men egentligen vill jag att det ska jag som ska förstå och att han ska förstå. Jag vill att han ska komma hem så att vi kan prata och se på varandra samtidigt. Han vill inte komma hem. Han vill inte se mig och han orkar knappt prata med mig. Det är säkert jättejobbigt för honom, jag vet, men vi har ju ändå så mycket som vi måste reda ut. Vi måste ju träffas och reda ut det här. Jag hoppas att allt kommer att bli bra igen. Om man hoppas tillräckligt mycket kanske det händer. Så är det ju i sagorna. Jag vet att jag skulle behöva ett par sparkar i huvudet, men måste han köra över mig med värsta ångvälten? Det gör för ont. |