Jag kunde inte sova i natt. Och jag grinar fortfarande hela tiden. Min nalle är alldeles blöt av gråt. Jag försökte ringa honom i morse, men luren var avlagd hela tiden. Jag tänker på att bara för några dagar sen så grälade vi om att vi måste skaffa en bokhylla. Han sa att han inte hade råd. Klart han inte ville handla en bokhylla med mig när han tänkte göra slut. Men jag förstår inte. Förra veckan hade vi det ju helt okej. Gick på bio och så. Jag trodde inte att vi hade det så dåligt. Vi har det ju bra också. Jag trodde att allt skulle ordna sig. Luren är avlagd hela tiden. Jag har inte lust att göra någonting. Min syster kom hit för att skjutsa hem min bror och hämta mamma och min kisse. Jag följde med för jag fixar inte att vara ensam. De åkte till McDonalds först. Och för första gången i mitt liv så verkade allt smaka äckligt där, så jag åt inte. Om jag skulle äta så skulle jag antagligen spy. Jag mår för illa. Men fascinerande det där att ens godaste mat kan få en att kräkas bara för att man mår psykiskt dåligt.

När vi kom hem till mamma så gick jag och la mig i hennes säng. Mamma sprang bara omkring och skulle visa en massa saker för min gravida syster och hennes pojkvän. Det kändes som om ingen i hela världen brydde sig om mig. Mig, som det var så otroligt synd om. Det kändes lite bättre efter ett tag. Tittade på teve lite.

I bilen på väg hem igen mjuade kissen hela vägen. Sen bajsade han på mamma. Det var roligt. Det ska bli skönt att få ha kissen hos sig i allafall. Det är rätt skönt att mamma är hemma också. Hon säger att allt nog ska bli bra, någon gång. Jag får tro på att hon har rätt.

Jag ringde honom igen och den här gången svarade han. Men vi kan inte prata. Vi skriker bara. Eller jag skriker och han orkar inte höra på mig. Men jag tycker faktiskt att man inte får göra så här. Det är inte snällt. Och vi har ju aldrig pratat om att det har varit så här dåligt. Jag trodde ju att det skulle bli bra.

Jag är så fasansfullt ledsen. Jag hoppas att det kommer att bli bra. Jag älskar ju honom.