Det känns som om jag precis har blivit atombombad. Det är konstigt det där: En dag kan man känna sig som världens tryggaste, nästa funderar man över vad det är för fel på en. Igår var han hemma och idag försvann han bara. Åkte hem till mamma. Bara så där. Jag förstår ingenting. Vi har ju aldrig pratat om det här, då kan man väl inte bara sticka utan att säga något. Och nu vill han inte heller prata med mig. Inte ens på telefon. Det är väl jobbigt att jag är hysterisk kan jag tro. Men det är så mycket jag måste säga och få höra. Men när han inte vill prata med mig blir jag ännu mer ledsen. När han inte orkade lyssna på mig längre, la han av luren. Det kändes som att få huvudet insparkat. Det är tur att min bror kom hit. Fast jag tycker lite synd om honom, för han vet inte riktigt vad han ska göra med mig. Han är snäll i allafall och spelar Memory och kort med mig.

Jag vet att det är många fel på mig. Men jag är ju inte ensam om att ha fel. Varför känns det då som om det bara jag som är dum?

Idag har jag grinat hela dagen. Ända sen vi betalade hyran tillsammans. Det är ju inget att gråta över men...
Jag förstår inte att det kan finnas så mycket gråt i en människa. Vart kommer allt gråt ifrån? Jag har inte heller förstått att man kan må så dåligt som jag gör nu. Allt jag gör är att tänka på honom. På vilken fin människa han är och på vilken idiot jag är som har gjort så mycket dumt. Om jag hade varit god, hade jag fortfarande varit glad, kanske. Det känns otroligt jobbigt att tänka. Det känns som om det är mitt fel att allt gick fel. Men jag älskar ju honom. Mer än allt annat. Jag kanske borde ha sagt det lite oftare? Är allt försent nu eller? Det kan inte få vara det. Jag orkar inte skriva mer. Allt är så förvirrande.