Vaknade och tänkte på Jens. Han var verkligen söt. Tänkte så mycket på honom att jag inte kunde jobba. Ringde Johan istället och bestämde att jag skulle äta lunch med honom. Han förstod ingenting när jag berättade om mitt span. Johan hade sin mörkblå Armanikostym av gammalt snitt och en vit nylonskjorta, Treviraslips. Jag åt sallad, han åt biff som såg äcklig ut, han såg rätt äcklig ut när han åt den, biffen såg ut som om den fick liv ibland och sprattlade med alla sina senor så mycket den bara kunde. Jag kunde inte titta längre så jag tittade ner i min sallad när jag berättade om Jens, om vilken bra kille han verkade vara, han gillade ju också Frank Sinatra. Johan som fungerar som min livvakt trots att jag inte vill det, visste inte riktigt vad han skulle säga, men tyckte att så länge han inte såg slemmig ut så var det väl okej. Jag sa att jag tyckte att han verkade okej. Det verkade inte gå in i hans huvud. Vi får väl se om han ringer var det enda han kunde säga. Jag hatar Johan. Det vore så otroligt skönt att få slå till honom på kuken någon gång. Hårt.

Jag är en god människa, jag ska inte tänka såna tankar, jag är en god människa, jag får inte tänka onda tankar, jag är god...

Efter lunchen var jag bara arg på Johan, han fattar aldrig någonting, så jag kunde inte jobba då heller, städade hela lägenheten istället, bytte lakan i sängen, sorterade i skafferiet, gick till banken för att byta ut mitt Master Card som har slutat fungera av någon anledning.

Pratade med Monica, Linda, Magnus och min chef.

Tittade på teve, hyrde en video, I skuggan av Bronx, den var okej, Jens ringde inte, hetsåt chokladpudding, han är nog en bra kille, han ringer nog imorgon. Hoppas, hoppas.