Familjemiddag igen. Jag följde med och var tyst. Jag är ju ändå så dålig så det är bara bra att ingen bryr sig om mig, ser mig. Jag skulle vilja vara osynlig. Jag vill vara helt ensam så att ingen ska kunna känna skuldkänslor för att de måste prata med mig.
Jag försökte kommunicera med Bassen genom tankeöverföring, som aliens gör, han log lite så jag tror att han fattade vad jag menade.
Maten var god i alla fall. Visserligen var det någon som satte på en dålig Tom Jones platta medan vi åt, men jag kunde uthärda det, eftersom jag då kunde låtsas att jag lyssnade väldigt intensivt på musiken.

Så skönt när någon till slut sa att vi skulle åka hem. Hela jag lyfte av lycka och jag log. Ibland när jag tittar mig i spegeln och ler ser jag rätt bra ut. Andra gånger är jag asful.

Var aldrig trött när jag kom hem så jag ringde runt till alla jag kunde komma på. De flesta låg redan och sov. jag förstår inte hur man kan lägga sig tidigt längre. Nätterna är bäst. Det är alldeles tyst. Nästan så tyst som jag kan vara. Och ingen i hela världen ser en. För de drömmer bara. Jag ser verkligheten och den är inget rolig. Jag önskar att jag kunde drömma lite mer, att det fanns någon som skulle kunna sätta mig i sömn. Att få drömma vackra, fina drömmar, det vore så skönt, det vore så avslappnande.

En dag ska jag lära mig att drömma igen.