|
|
|
Ett annat exempel är världshistoriens kanske fulaste TV-show som vecka efter vecka drar miljontals tittare. Varför skulle ett succéprogram som går på bästa sändningstid och därmed genererar enorma mängder pengar ha en smaklös dekor som går i de omöjliga färgerna lila och gult? Varför vill svenskarna ha en korpulent göteborgare med svinborstmustasch i rutan på lördagarna? Varför Bingo-Berra? Varför Bingo-Lotto? Förmodligen är fulheten det enda nationen kan samlas kring nuförtiden. Och medan mamma och pappa tittar på loket, står ungdomarna i rummet ovanför och provar olika ironiskt fultuffa klädkombinationer (70-talstäckjacka! Buffalodojor! Konsult-cardigan! Huckle!) inför lördagkvällens förlustelser. Alla frossar i fulheten men på olika sätt. Egentligen är det inte så
enkelt att man kan påstå att allt är fult nu och att det var
snyggare förr i tiden. Själv föredrar jag den smutsigaste grungeutstyrseln
framför en brackig Lidingöseglare från 80-talet eller ett modelejon
i gabardinslacks från 70-talets Stockholm. Men det fanns en slags enhetlighet
i sättet att klä sig innan fulhetsrevolutionen, de flesta brukade klä
sig i hela och rena plagg och inget var köpt på UFF. De följde
sin tids norm och var i sin tids ögon snygga. Inga, förutom fulhetsrevolutionens
förtrupper (raggarna, punkarna och pundarna), bröt mot det mönstret.
Nu har antimodet spritt sig till nästan hela ungdomskulturen och alla ska
visa att de är kreativa och kan konsten att piffa upp designerkläderna
med lump. Egentligen handlar det om samma sak som Amelia: de fula detaljerna tar
udden av de dyra nyinköpta kläderna. De neutraliserar eventuell snobbighet.
Om man varvar Gucci och Prada med lite gamla trasor från loppmarknaden går
man hem i alla läger.<p> Det måste vara grunge. Grunge klumpades ihop med begrepp som "den ironiska generationen" och "Henrik Schyffert" här i Sverige och därmed blev det ett ställningstagande att klä ner sig och vara rolig. Det där bet sig fast. Ingen lyssnar på Pearl Jam längre och flanellskjortor är tack och lov sällsynta, men grunge lever kvar i vårt sätt att tänka. Det är roligt att ha sunkiga t-shirts med ironiska tryck och dra ner toppluvan för ögonen. Det är bekvämt att se ut som om man inte bryr sig. Det är enklare att göra ful och stökig musik än att göra strömlinjeformad yuppie-soul. Och Mallrats är onekligen en roligare film än Fåfängans fyrverkeri. Kan det vara så enkelt att det som är fult är coolt, roligt och intressant? Ja, förmodligen. Eller så är lite lagom fulhet bara ett enkelt sätt att umgås. Jag vill gärna tro att det finns en vetenskaplig förklaring bakom det här också, nämligen att bilderna vi ser har blivit fulare. I takt med att mediaproduktionen i dag har blivit mer hi-tech och digitaliserad, har bildkvalitén paradoxalt nog blivit sämre. Jo, det är sant. Förr i tiden var det nitiska gubbar med ljusmätare och professionell utrustning som tog alla bilder som vi såg i tidningar och på TV. Nu är allt digitalt och skött av praktikanter från något mediagymnasium. Resultatet blir fula och gryniga bilder av vår vardag. Sånt vänjer man sig vid och man blir påverkad utan att märka det. Den som har fått sitt porträtt taget med en digitalkamera vet vad jag snackar om, ALLA finnar och pormaskar syns tydligt och huden får en blåviolett ton som man annars bara hittar på döda kroppar. Digitala bilder är kackiga bilder, den som säger något annat ljuger. Digitaltekniken är fulhetsrevolutionens bästa vän. Behöver ni mer exempel på hur modern teknologi understöder fulheten? För att nämna ett fåtal: websidor med blink-tagar och KPT-grafik. Tysk toktechno. Quake. Så det är bara att vänja sig. Det fula håller på att muta in sin plats i samhället. Och eftersom jag aldrig har sett mig själv som en vacker människa, kommer jag att stå på barrikaderna och fightas för fulhetsrevolutionens sak. <<
tillbaka
|
