I helgen var jag på Fanclub, festivalen utanför Stockholm som ersatte
Lollipop. Jag var på bra humör, människor var trevliga och jag såg bra
band.
Atari Teenage Riot var det hårdaste jag någonsin sett, Bear Quartets nya
låtar var imponerande, Tortoise var otroligt bra men det berodde nog på
att jag hade rökt massa gräs, Jurassic 5 var ösiga men lite väl bira,
Fireside & Infinite Mass svängde mer än väntat och Lee Perry var nog den
galnaste snubbe jag sett på en scen. I stora vita brallor, silverhjälm och
slips ner till grenen lyfte han knäna på det det sköna sättet som bara
rastasnubbarna kan och så sjöng han om vafan som helst, sina skor, Peter
Pan och gud vet vad. Totalt galen. Wailers hade jag sett fram emot men de
var lite halvtrista eftersom de var för duktiga, det blev mer som ett
coverband och ingen av de på scenen kan logiskt sett ha varit med i the
Wailers eftersom de skulle varit femtio bast nu i sådana fall.
Trots att musiken var bra och mina vänner var trevliga var det något som
höll mig nere. Jag åt en langos de lux bara för att driva med mig själv
och drack mer öl men det hjälpte inte, jag kände mig liksom beklämd. När
jag satte mig ner ensam såg jag mig omkring och förstod vad det var som
störde mig; folk såg för bra ut och hade det för bra.
Nästan alla där var vita, sunda och såg äckligt stereotypa ut, kläderna
eller håret var för snyggt. Det var som att se ett jävla lexikon över
ungdomskultur, här fanns allt; indie-tjejer som man inte trodde fanns
längre, slacker-snubbar med lite rufsigt hår, kortärmade skjortor och
sneakers, hiphoparna med kepsar och baggybrallor, vasastan-tjejer med
brallorna uppvikta under knäna och hucklen (vafan liksom?),
preppy-pop-snubbar med beppohattar, hc-folk med huvtröjor, ja det kändes
som att varje besökare vid ingången blivit tilldelad en stil.
Självklart brer jag på en del eller rättare sagt - känslan jag fick var
överdriven. Men det blev nog bara för mycket på en gång när man var mitt i
det. Jag tror inte jag såg en enda normal svenne där förutom några
femtonåriga kickers med slickade pager och träningsoveraller.
Ni vet hur det ibland känns som att man spelar huvudrollen i en jävligt
dålig tv-serie? När jag satt därute på Fanclub i gräset med en öl i handen
och lönen på kortet med alla dessa stylade människor omkring mig kändes
det som min personliga tv-series producent fått hybris och tagit in 6700
statister. Till och med snubben som spydde i buskarna såg inte ut att göra
det på allvar!
Och alltihopa kändes riktigt riktigt uselt. Jag vill inte vara med i en
sån tv-serie. Men enda sättet att sluta i en serie där man själv spelar
huvudrollen är väl att dö i en helikopterolycka eller i mitt fall kanske
av en överdos. Eller kan man göra en Bobby och komma undan med det?
/svante