”Det som Bosse och jag tycker är så djävla roligt med improviserad musik, det är att när vi hamnar på ett ställe där vi aldrig har varit förut, så kutar vi inte förbi, utan vi vad var det - höhöhö - sen börjar vi kolla där och greja, så vi kan släppa hela biten och hoppa ner i diket som man säger och bara rota där. Och ser oss omkring och sedan kanske vi tycker att det här ledde ingen vart, det var kul och så upp på motorvägen igen.”

Hansson och Karlsson, en mystisk duo med Janne "Loffe" Carlsson bakom trummorna och Bo "Sagan om ringen" Hansson bakom hammondorgeln spelade något som enklast beskrivs som rymdjazz eller sagojazz - improviserade möten mellan abstrakta orgelriff och funkiga, framtunga trummor. För någon som bara har sett Loffe på tv som programledare för "Låt Kameran Gå" kan det kännas lite märkligt att se samma man och samma mustasch smattra fram trumkomp som inte skulle skämts för sig på en DJ Shadow-platta. Och Bo Hansson, som gjorde några sagorockplattor i början på sjuttiotalet och sedan försvann, ger intrycket av att vara en gammal alv eller något annat väsen från Tolkiens värld. När jag möter duon på ett stökigt kafe i Stockholm plirar BOsses ögon i halvmörkret medan JANNE suckar över det mozzarellabaserade utbudet av smårätter och smörgåsar. Han beställer in en lättöl.

Hur gick det till när ni träffades och började spela ihop?
JANNE: Ja den historien har väl alla djävlar skrivit om nu. Det var Billy Öhrstöm (Lisa Ekdahls man, reds anm.) som tog med mig till en källare i gamla stan. "Du måste komma med mig och lyssna på BOsse Hansson, det är en gitarrist som har köpt orgel för två dar sen!" Det måste jag se, skrek jag. Och då gick vi ner och lyssna på honom, där satt han och lira orgel.

Hur lät det då?
JANNE: Ja det lät ju rätt lattjo. Och så spelade jag några låtar med honom och sen började vi träffas för att spela. Men det tog flera år innan vi blev upptäckta, det var inte meningen att det skulle bli något. Vi försökte hålla oss gömda ett tag.

Ni ville hålla er under jorden alltså?
JANNE: Det var ju problemet med övningslokaler som gjorde att vi blev upptäckta fortare än vi hade tänkt. Vi fick spela på ett ställe bara för att få repa på dagarna. Och sedan skötte allt sig självt. Vi kom igång vare sig vi ville eller inte.
BO: Det här var 65 - 66 ungefär...

Hur såg den svenska musikscenen ut då? Jag föreställer mig ganska mycket band som lät som Sven-Ingvars och sedan ett jättegap till den mer experimentella musiken.
JANNE: De flesta som spelar nu låter ju som skoaffär! Tycker jag alltså, fast det finns ju bra saker också. Då fanns det faktiskt mer musik att välja på än vad det finns nu. Det enda som är roligare nu är att det spelas mycket mer latinamerikansk musik. Men så spelades det djävligt mycket jazzmusik, och sedan exploderade hela popvågen, Rolling Stones och Beatles och Otis Reading. Flower-Powerperioden var ju inte klok. Och här i Sverige, så spelade jag med Operan till exempel.

Bo, vad gjorde du under den tiden?
BO: Jag var gitarrist. Spelade i popband.

Var det svårt att byta till orgel?
BO: Nä.
JANNE: Höhöhö! Problemet med Bosse är att han har så lätt för sig. Hade han haft det lite svårare hade han varit tvungen att lära sig saker. När han lär sig något...
BO: ...så har det blivit fel.

Hur mycket är inövade tricks när ni spelar och hur mycket är spontant?
JANNE: Det finns inga inövade tricks! Men man kan säga att vi har garderingar. Det är låtarna som är garderingar! Förr visste vi inte överhuvudtaget vad vi skulle spela för låtar. Vi spelade en halvtimme eller timme och spelade våra låtar hursomhelst utan att stanna emellan, och ibland kunde vi spela något som vi inte visste vad det var och så fortsatte vi med det ett tag. Det blev som ett kollage skulle man kunna säga.

Så, hur tas improviserad musik emot idag?
JANNE: Med entusiasm om den är tillgänglig för folk, man kan ju inte bara hålla på och spöka hur som helst. Man spelar ju för att folk ska tycka att det är kul. Fast å andra sidan spelar vi ju bara för att vi tycker att det är kul själva (sneglar på Bo)... Det som Bosse och jag tycker är så djävla roligt med improviserad musik, det är att när vi hamnar på ett ställe där vi aldrig har varit förut, så kutar vi inte förbi, utan vi "vad var det" - höhöhö - sen börjar vi kolla där och greja, så vi kan släppa hela biten och hoppa ner i diket som man säger och bara...
BO: ...kolla in...
JANNE: ...rota där. Och ser oss omkring och sedan kanske vi tycker att "det här ledde ingen vart, det var kul" och så upp på motorvägen igen.

Det låter precis som den där serien om er som en kille i Leksand har ritat.
BO: (till Janne) Har du hört något från honom?
JANNE: Serien är djävligt kul.

Ni är ju nästan som seriefigurer på riktigt. Jag menar en av er är mörk och den andra är blond, den ena säger inte så mycket medan den andra pratar hela tiden.
Båda: Hahaha!

Är det ett medvetet grepp att ni framställer er själva som så tydliga figurer?
JANNE: Nej, vi är tydliga figurer hur vi än bär oss åt.

Det verkar finnas någon slags myt runt er. Folk springer på skivbörsar och slåss om era gamla skivor, ritar serier, och Sagan om Ringen som du gjorde Bosse, har ju sålt i miljoner världen över och ändå finns det inget att läsa om den.
JANNE: Ja så har det varit hela tiden. De letar rätt på gamla vinylskivor och allt möjligt sen urminnes tider.
BO: Det är ju unga människor också.
JANNE: Ja det kommer unga människor, det kommer gamla människor i 65-årsåldern och skriker "YEAH! YEAH! YEAH!" och har plattor med sig och snorgärsar på 18 bast också.

En annan mystisk sak är de där inspelningarna med Jimi Hendrix som ska finnas någonstans?
JANNE: Hehehe...
Bo och Janne ser helt plötsligt väldigt hemlighetsfulla ut.

Var finns banden? Ska det inte ges ut på skiva? Det verkar ju vara som den heliga Graalen?
JANNE: Ja det är riktigt. Äh vi hade spelat konsert tillsammans i Lund på akademiska föreningen och jag och Bosse hade preparat oss lite lättsinnigt och det blev ett djävla bra gig. Och Jimpan gjorde ett av sin bästa någonsin. Och så blev det ganska sent på natten och på morgonen och vi åkte hem. Och... nä, vi hade inget att göra och inte han heller, så vi träffades på vårat ställe, och hade lite lattjo.
BO: Nä, jag har lyssnat lite på banden och så där.

Så hur låter det då?
JANNE: Äh! Det är inget att ge ut på skiva.

Är det ni som sitter på banden?
BO: De är väl inlåsta. Eller raderade.

Många tycker att det är lite bisarrt att ni spelade tillsammans med Jimi Hendrix.
JANNE: Inte alls. Vi var mer poppis än vad han var i början. Vi satt i en panel och röstade fram de nya singlarna som kom ut. Och då kom ju hans den där "Hey Joe", och den röstade vi upp i topp.

Jag har hört att han åkte på stryk av raggarna i Gävle.
JANNE: Ja, Gävleraggarna kan vara lite besvärliga. Och Jimpan var en djävla tung lirare. I den vevan han slog igenom var han rätt mycket här i Sverige. Och det var ju innan Frank Zappa blev stor också, vi spelade som förband på Zappas första gig här i Sverige. Men så fort Jimpan kom hit frågade han efter Harison och Karison.

Hur lät ni med hans ylande gitarr då?
JANNE: Det lät ju bra, men det hade vi kört med förut, vi hade ju till och med fiol med ett tag.
BO: Men det var ju för att jag ville ha någon att spela hockeyspel med.
JANNE: BOsse vill bara lira hockeyspel.

Mycket av era grejer från 60-talet som har getts ut på skiva igen låter modernt på något sätt. Det låter som gjort för att sampla från dem. Blir ni smickrade i fall någon samplar från era plattor?
JANNE: Ryska Maffian.

Va?
JANNE: Ryska Maffian. Ja de där djävlarna får hitta på egen musik istället för att hålla på och sno.

En sista fråga: Hur kommer det sig att ni heter Hansson och Karlsson med K när du heter Carlsson med C?
JANNE: Det bara blev så, Vi sa vad vi hette till en en affischmålare som skrev dit bara. Och vi tyckte det såg bra ut, så då blev vi Hansson och Karlsson.

Med K alltså?
JANNE: Ja, det är som Bosse brukar säga, att det får bli som det blir, för då blir det alltid bäst.