”I vilket synth- eller modsgäng som helst så finns där alltid någon som är lite mer glad i öl än de andra. Någon som börjar tumma på låtvalen på blandbanden för att ett annat intresse tar över.”

5 bra låtar att dricka öl till:

Van Halen: "Jump"
Bon Jovi: "Living on a prayer"
Survivor: "Eye of the tiger"
Dire Straits: "Money for nothing"
Queen: "We will rock you"

text: Jacob Palicki illustration: Jonas Troedsson

Jag tänkte börja med Spencer Harris, en engelsman som hade läst Wallpapers Stockholmsbilaga och kommit på att han skulle se det hippa Stockholm. En kväll hade han varit på Gröna Lund, och nu undrade han vilka de var, alla de här killarna i jeans och flanellskjortor som han hade sett. "De är Beer Guzzlers, birakillar" förklarade Tommie snällt, men det verkade inte som som han fattade. Jag och Tommie fattade. Vi fick en viktig insikt.

Om man frågar så kan de allra flesta faktiskt beskriva en birakille på rak arm. Farfarströja och jeans, snus och öl t-shirt, den packade snubben i kön till den kackiga krogen. Alla har faktiskt gått i samma klass som en birakille. En kille som inte tror att Pulp är på riktigt och som struntar i om Adidas Tobacco är en kul sko. En kille som kan känna igen 30 sorters mörkt öl i ett blindtest och som tillbringar sina semestrar i München. Och ofta tycker man att birakillar är de som är "de andra", de som inte tillhör någon subkultur. Det är förstås fel. Ingen är ju särskilt vanlig egentligen, det är ju bara tillsammans som alla verkar vara så himla normala. De flesta tillhör ju en aller annan subkultur, vare sig de vill det eller inte. Och birakillarna är den i Sverige (och antagligen hela Norden) dominerande subkulturen.
Det var det vi insåg när vi pratade med Spencer Harris. Han kom utifrån och kunde identifiera den direkt, medan vi själva hade gått och blivit hemmablinda. Precis som alla andra intressegrupperingar så har även den här sina speciella kännetecken. Däremot har birakillarna inte någon enhetlig klädsel. Till skillnad från de flesta andra subkulturer så går inte birakillarnas ut på att man ska avvika från mängden med sitt utseende. Det är lite av en subkulturerenas guerillataktik, man ser ut som vem som helst, och på så sätt blir ens verkliga samhörighetsband mycket mer hemliga och samtidigt lockande. Mycket effektivt.

Det finns hemliga birasignaler som man kan lära sig känna igen. "Happy Hour", "Pub Limerick" och "STÖL 19 kronor" är några av de vanligaste. De här meddelandena, som man kan se lite varstans på stan idag, betyder "Aha, ett ställe där man kan dricka öl" för den vanlige punkaren eller IT-konsulten. De riktiga birakillarna däremot avkodar det här på nolltid. Happy Hour betyder att man kommer att stöta på dräkt- och kostymmänniskor som ska ta det lugnt och slappa lite efter en jobbig dag på kontoret. Trist. Går man in på ett ställe som har en skylt i stil med STÖL 19 kronor så hamnar man alltsom oftast i desillusionerade alkisars sällskap, till exempel på Restaurang Fridhem. Men, om man ser en skylt i stil med Pub Limerick, då vet man att man är i gott sällskap. Precis som den gamla tidens frimurare samlades i hemliga sällskap, så sluter birakillarna upp på ställen som serverar mänger av olika ölsorter, har mörka träpaneler som standardiserad inredningsdetalj och gärna spelar lite melankolisk fiolmusik i högtalarna. Här kan man tillbringa många kvällar i liksinnades sällskap, och desssutom i en miljö som om den inte avskräcker oinvigda, i varje fall skymmer de ölriter som pågår.

Ölkulten har en annan lustig egenskap: den har anhängare i praktiskt taget alla andra subkulturer. I vilket synth- eller modsgäng som helst så finns där alltid någon som är lite mer glad i öl än de andra. Någon som börjar tumma på låtvalen på blandbanden för att ett annat intresse tar över. De här personerna kommer ofta ut ur garderoben på tillställningar som festivaler eller tågluffar. Inte sällan byter de sida i lumpen, där ju öldrickandet är en del av själva militärtjänsten. Öl och musik är annars en ohelig kombination, där öl traditionellt förknippas med rock. Det är nog lika smart som att förknippa techno med knark, men både rockbranschen och ölbranschen är väldigt manschauvinistiska, vilket gör det lätt att bundla dem. Nu på senare tid har ju öldrickande börjat associeras till irländsk gnällpop, en kombination stark framtvingad av att det faktiskt knappt går att hitta ställen med breda ölsortiment som inte är irländska pubar.

Bland de riktiga birakillarna finns det både helt vanliga öldrickare och riktiga gourmander. Öldrickarna är den vanligaste sorten, som vill ha kontroll över vad de trycker i sig och dessutom sätter en ära i att kunna och ha provat mängder av olika sorter. De vill kunna öl helt enkelt, och bygger gärna en egen bar i radhusets källare där man kan samlas med polarna för att ta en mörk. Det här är vanliga killar som helt enkelt är väldigt bestämda på hur de vill ha sin öl. Ölgourmanderna har utveckats från det här stadiet och går seriöst in för att kunna öl precis som en frimärkssamlare kan frimärken. De åker på sightseeingresor till kända ölplatser i Europa, gör studiebesök på Pripps och startar egna färskölsmärken. De här personerna fungerar som ölriternas överstepräster och ölkunnandets bibliotekarier.

En viktig förklaring till varför Norden är ett så starkt ölfäste är helgfyllan. I de nordiska länderna så är det, till skillnad från de flesta andra länder, socialt accepterat att supa på helgerna. En bieffekt av öldrickandet är ju såklart att man blir packad, och i och med att det är ok att vara packad, så är det ok att dricka öl. Riktiga birakillar dricker sig inte fulla varje gång de dricker, men många har kommit in i ölkännandet genom att helt enkelt ha druckit sig igenom hela Systemets sortiment. Och plötsligt är inte längre fyllan det roliga, utan snacket kring den. Det är ett säkert tecken på att man har bytt till ölkillekostymen.

Både i ett internationellt och ett nordiskt perspektiv så är öl en av de få enande folkrörelserna som vi har kvar idag, efter krig och Internet. Öl är större än sport, musik och politik. Precis som fikapausen förenar helt olika människor på företag över hela landet, fungerar öl i nästan alla sammanhang. Birakillekulturen hämtar mycket av sin styrka i den här acceptansen av öl som universell isbrytare. Hamnar man i ett sällskap där man inte känner någon- Ta en öl! Om man är utomlands och inte kan kommunicera så bra på det lokala språket- Ta en öl! Öldrickarkulturen är global, och i de fall där man inte kan vara så finkänslig att man faktiskt diskuterar vilken porter som är godast så kan man alltid skaffa sig nya bekanta genom att göra det ölen egentligen är till för - dricka upp den.