Jag är inte rädd för att bli gammal. Men jag är rädd för tiden, jag ser hur
den ömsom förför och ömsom förnedrar människor omkring mig. De flesta bryr
sig inte, de har för mycket att göra eller tänka på eller inbillar sig
åtminstone det. Men hos vissa är det underliggande tvivlet starkare än hos
andra. Värst är det för trettio-nåntingarna i Stockholm, de har det precis
så bra som de kan och knappt något mer att kämpa för.
Kvinnorna i samma ålder och position kämpar fortfarande, för sina barn
eller kanske för sitt hem. Men för männen som trodde sig vara fria kan det
bara gå utför. De har redan all respekt de kan få, de kommer inte bli
vackrare och deras fruar eller sambos kommer bara bli fulare och tråkigare.
Deras barn kommer komma i kontakt med droger och människor av det motsatta
könet som alldeles säkert kommer skada dem.
Och den värld dessa trettioåriga män levt i i kanske tio år eller mer,
deras alldeles egna värld där allt har varit valt eller styrt av dem själva,
kommer störas mycket av barnens värld. För deras barn, deras egna kött och
blod kommer inte alls vilja ha svarta kläder eller lägga sina pengar på
intellektuell musik och brittiska modetidningar. Barnen skiter i sånt. De
vill ha Spice Girls, Smurfhits och sen Aqua. När de blir tonåringar kommer
de vilja lyssna på hip-hop eller kanske rock men inte den musik föräldrarna
läser om i DN På Stan utan något annat.
Människor är inte gjorda för att känna sig fullkomliga i en dålig värld. Vi
blir förvirrade när vi mår bra trots att det mesta omkring oss är dåligt.
Jag tror det finns en stor fundamental medkänsla hos varje människa - vi
bryr oss faktiskt - även om vår kultur tryckt undan den länge. Kanske finns
den här medkänslan i vår natur eller i det faktum att vi kommer från
naturen. Jag vet att min skuld till naturen och vad vi gjort mot den, även
den mänskliga, är stor, så stor att man mår dåligt.
En dag för någon vecka sedan blev jag bjuden på en arbetsrelaterad middag.
Jag åt för mer än 700 spänn och maten var fin, väldigt fin. Vi drack
riktigt dyra viner till och jag reste mig från bordet med den där perfekta
mättheten som kan göra en alldeles mjuk och fullkomligt hel. Jag kan bäst
beskriva den känslan som den motsatta av efter ett långt hårt träningspass
när precis hela kroppen svettas och skakar lite. I båda fallen är känslan
resultatet av en lång och jämn process som nått hela ens kropp och själ.
Från detta bord går jag ut genom dörren och smäller ner min bräda mot
asfalten. Jag står där lite och smakar alla smaker som tydligt finns kvar i
munnens hjärna innan jag ställer mig och trycker ifrån med högerfoten.
Känslan av att rulla på min bräda efter en 700 kronors-middag är otrolig,
något helt nytt och vackert, jag åker nerför en lång backe och carvar lätt
åt höger, vänster, gör breda svängar och sätter mig på huk och rullar
snabbare och snabbare. Så mjukt, så skönt. Och samtidigt så fel.
/svante