av Björn Gunér

Karen Ramirez är född i London och uppväxt på Trinidad. Nu är hon i Sverige för att sjunga på en finlandsbåt.

”Det är väl liksom en massa klubbrum med olika musik där DJ:s spelar och folk dansar?”

Singeln "Troubled Girl" släpptes i Sverige den 27 april. Den är plockad från albumet Distant Dreams som kommer ut den första juni. Hon har redan hunnit spelas lite i svensk radio och videon går hyfsat på MTV. Texterna har hon skrivit själv, musiken är ett samarbete med italienska producenterna Souled Out. De har tidigare släppt musik under det namnet, bl a med sångerskan Sarah Washington. Men på den här skivan heter artisten Karen Ramirez.

Vem är "troubled girl"?
- Den handlar om hur jag var förr, för kanske 5-6 år sen. Jag hade liksom ont, flippade ut jämt och ständigt. Jag behövde inga droger. Jag var där, men folk kunde prata med mig och jag lyssnade liksom inte. Det var som att jag var i en annan värld. Jag har förändrats oerhört. Jag var väldigt blyg, och det är jag fortfarande, fast på ett annat sätt. Jag såg tillbaka på hur jag var då och skrev den texten.

Karen Ramirez känns inte särskilt blyg. Hon skrattar mycket och talar ganska glatt, även om det hon säger är allvarligt. Texterna handlar om lite av varje och hon tycker själv att de är väldigt känslosamma. Hon vill gärna få människor att tänka efter lite och kanske förändra något. Det måste finnas en koppling till publiken, till lyssnaren, och det måste angå dem. Tidigare skrev hon dikter. Hon har pluggat också. Och jobbat.

- När jag kom till London hade jag ett par riktigt hemska jobb. Jag jobbade som lab-tekniker på ett metallföretag. Det var en massa hemska lukter, och man andades in kemikalier. Livsfarligt! Men jag ville ju leva. Sen hade jag kontorsjobb, satt i en växel. Samma haranger hela tiden, man behövde inte använda hjärnan. Det kändes som att vara en maskin, helt deprimerande.

Samtidigt sjöng hon i kyrkokör och på klubbar i London.

- Jag kommer ihåg min första spelning på en jazzklubb. Jag fick fyrtio pund, och sjöng i en timme. Fyrtio pund i timmen! Och jag trivdes ju!
Var det din egen musik?
- Nej, det var jazzstandards som Summertime, Misty och sånt.

När Karen var liten sjöng hon jazz medan mamman kompade på piano, de jammade ihop och spelade mest Duke Ellington, Sarah Vaughan och Nat King Cole. Troligen har det satt sina spår, menar hon; kanske som en naturlig jazzinfluens i själva rösten. Hur låter då musiken på Distant Dreams? Lite soul, lite jazz, lite latin. Lite Sade, lite Astrud Gilberto. Fast modernare.

Är du kändis?
- Nej. Jag är inte kändis. Ett par människor i London känner igen mig. En gång var det en som ville ha min autograf på Ms Selfridges. Det var så pinsamt; jag visste inte vad jag skulle skriva!
Hade du inte tränat?
- Nej, jag hade inte tränat. Jag skrev ner mitt namn och "peace" och gick därifrån jättefort. Det var hemskt! Jag måste träna in nåt, liksom (här visar hon med snabba drag genom luften hur hon skulle vilja göra)

Hon tycker att det på sätt och vis skulle vara fint att bli känd, eftersom det visar att folk gillar det hon gör. Själva kändisskapet som sådant har väl inte direkt varit nån längtan som drivit henne. Nästa singelsläpp blir Looking for love, en Everything but the girl-cover.

- Det är en av mina favoriter, en fantastisk låt. Everything but the girl är briljanta. Jag känner dem inte personligen, men jag tycker att Tracey Thorn är en fantastisk sångerska. Och texterna är lysande.

Nu har hon satt ihop ett band med folk från Paris, Birmingham, Guyana och London. Själv spelar hon gitarr, och en liten studio har hon hemma. Så hon behöver inte åka till Neapel varje gång hon vill spela. Den 27 april, samma dag som singeln släpptes i Sverige, spelade Ramirez på "Big Bang-båten", där Swedish Dance Awards-spektaklet hölls. På en Silja Line-båt. Vet hon att finlandsbåtarna är ett traditionellt svenskt folknöje?

- Det är väl liksom en massa klubbrum med olika musik där DJ:s spelar och folk dansar?

Jag svarar med ett ärligt "nja" och lämnar henne med hennes gulligt optimistiska vanföreställning om finlandsbåten som ett mecka för klubbkids.