På frågan "vad lyssnar du på för musik?" får man ofta samma svar. Först kommer: "Jag skulle vilja beskriva mig själv som en musikalisk allätare som gillar allt. Pop, rock, klassisk musik som Mozart och Vivaldi, ja till och med reggae". Och sedan kommer brasklappen: "Jag lyssnar egentligen på allt utom jazz. Jag tål inte jazz." av Tommie Jönsson

Tips på bra jazzskivor: Miles Davies: Kind of Blue Miles Davies: Tutu Miles Davies: Round about midnight Herbie Hancock: Maiden Voyage Weather Report: Heavy Weather John Coltrane: Expression The incredible Jimmy Smith: the Cat Chet Baker: The best of Chet Baker sings Getz/Gilberto: Stan Getz and Joao Gilberto Lars Gullin: Portrait of my pals Monica Zetterlund (med Bill Evans): Waltz for Debby The Ebony Godfather: Moog flutin Jack McDuff: Hot Barbecue jazzsimulatorn är fortfarande on-line

Jazz är inte lätt, och det är inte meningen att det skall vara det heller. De inbitna jazzdiggarna behöver inte anstränga sig särskilt hårt för att skydda sin musik från de exploaterande massorna. När man som okunnig musikbarbar möter jazz är det ofta i form av tjutande klarinetter och bräkande tromboner i händerna på overallklädda KTH-studenter på något Ölhäfv (då kallas musiken dixieland), eller så är det avmätt tutande i en saxofon till lite planlöst borstande på en virveltrumma (bop eller modern jazz), eller ännu värre, kan det kallas fusion och då handlar det om en slags uppvisning av hur man spelar mest antal avancerade ackord på högsta möjliga hastighet. Inget är särskilt kul. Ändå är det något som lockar. Jazz är mystiskt och svårtillgängligt. Jazz kräver mycket av lyssnaren. Och jazzdiggaren är följdaktligen inget pucko, han eller hon har förfinad smak och förstår sig på de sublima njutningarna här i livet. Att säga att man lyssnar på jazz är samma sak som att säga att man gillar riktigt mörk choklad med 72% ren kakao i. Det är minsann andra grejer än det musikaliska smågodis som massorna lyssnar på! Jazzdiggaren har alltid monsterkoll på sin musik; inspelningsdatum, tonart, vem som lirar kontrabas och vad som är så fantastiskt i det där långa improviserade partiet som Miles Davis tutar fram. Musikbarbaren å andra sidan hör fortfarande bara tassande trummor och dissonanta solon. Så vill man imponera, ska man säga att man lyssnar mycket på jazz. Jazzmänniskan är lite bättre, lite finare, lite närmare gud. Och till jazzen når man när man har lyssnat sig mätt på pop, techno och hip-hop. Jazz är level 2. Men hur tar man sig dit? För visst vill man ha koll och förstå sig på det sublima även om inte tårna automatiskt börjar vifta när någon lägger Lee Morgans "The Sidewinder" på skivtallriken? Först och främst måste man ha klart för sig att jazz är ett stort begrepp. Det finns nästan lika många undergenrer till jazz som det finns till rock. Jazzen fyller ett brett spektrum och är dessutom rejält luddig i kanterna. Längst ut på ena kanten finner vi varianter som dixieland, storband och swing; enklare former av musik som främst går ut på att få folk att dansa och ha kul. Går man längre åt andra hållet, kommer man till Bebop, Hard Bop, frijazz och fusion, mer experimentella stilar där harmonierna är avancerade och musiken kräver mer av lyssnaren. Musiken från den "svåra" halvan av jazzspektrumet är avsedd för lyssning snarare än dans (det går säkert att dansa till det om man försöker, risken är bara att folk kan tro att man är en mimartist om musiken är för avancerad). Det är på samma sätt som man delar upp genrerna i technoträsket: eurotechno, house och vanlig toktechno är simpel musik som man dansar till, medan ambient, "intelligent techno" och Goldies senaste fiaskoplatta klassas som avancerad lyssningsmusik. Längst ut på jazzens "svåra" kant hittar vi avant-gardejazz, eller som en kollega kallar den, krakowjazz:, intressant musik som tyvärr faller på eget grepp eftersom den i sin vildsinta experimentlusta har tappat både substans och rytm. Dessutom är ingen säker på om musiken i fråga överhuvudtaget existerar utanför kulturprogrammet Nikes studio i tv-huset. Runtomkring, i jazzens luddiga utkanter finner vi sedan de olika hybrider mellan jazz och andra musikgenrer som kommit till under årens gång, till exempel acid jazz (ni minns kanske Brand New Heavies), jazzig hip-hop, etnojazz, jazzfunk, funkjazz, för att bara nämna ett fåtal. vidare ->