”Jag är champagneflicka, inget annat. Jag sitter ner och pratar med dem, det är det enda.”
"Och du vet, då den där gången när vi träffades i Vasaparken... Då hade jag precis börjat på Kings Club och jag berättade inte det för nån... Inte för nån... Jag visste ju att alla skulle missförstå och tro en massa... Men det var ju inte bara du som... Men jag var så jävla trött på att aldrig ha pengar och Frank fixade det åt mig och han... Han har alltid ställt upp och... Men Guuud, jag skämdes ju i början..." Hon log så klädsamt generat att det var omöjligt att inte bli rörd. "Och alla skulle ändå bara missförstått", upprepade hon. "Men nu... Jaja, i alla fall så... Alltså, jag är champagneflicka. Ingenting annat! Jag har aldrig gjort något med nån enda gäst, det är säkert."
"Jaha, ja, visst, jag tror dig, men du får väl göra vad du vill, du behöver ju inte hålla på och... inför mig liksom."
"Men säg inte så!" Hon lät uppriktigt irriterad. "Jag är champagneflicka, inget annat. Jag sitter ner och pratar med dem, det är det enda."
"Okej okej okej... Bra."
Kort tystnad.
"Men jaja." Ett ögonblicks tvekan. "Frank är bara inne och pratar med sina kompisar på kontoret, så jag kan inte stå här så länge, men... Jag ville bara komma och säga hej och..." Hastig axelryckning.
"Så allt är bra?"
"Ja, det är det verkligen", sa hon allvarligt, gjorde en kort konstpaus och sken sedan upp. "Du vet... Jag och kärlek liksom..." Hon himlade med ögonen. "Kärlek har ju aldrig varit min grej egentligen, för jag har ju alltid ställt såna krav på den."
"Ja..?"
"Och det funkar ju inte, jag har kommit på så mycket med mig själv och... Ja, Frank är liksom bra. Fattar du? Det är vi två och... Han är en bra människa även om det kan... Men nä, nu måste jag faktiskt gå tillbaka, du fattar va?" Hon såg på mig med en blick som verkligen bad om förståelse. Men just som hon skulle vända sig om och gå, ångrade hon sig och log igen. "Du minns hur vi pratade om killar som säger att de gillar att följa med kvinnor och titta på kläder för att de vill verka gulliga och känsliga och i fin kontakt med sin feminina sida? Och att jag tycker att såna killar är en sån mardröm? Jag kan ju tala om att sån är i alla fall inte Frank..."
Jag försökte skratta men det gick inte, hur gärna jag än ville haka på hennes försök till avslappnat farväl och visa att jag uppskattade hennes påminnelse om ett ämne som var "typiskt oss att prata om".
"Jaja, så det var därför du aldrig ringde mig?" försökte jag ironiskt.
"Fåna dig inte" skrattade hon, gav mig en kram och försvann.
Det dröjde inte länge innan jag fick reda på att Frank var en praktschablon av livsfarliga gangsterlatinos och den sortens halvstora dealare som det bara kan medföra otäckheter att vara tillsammans med.
En månad senare stod hon med en för mig okänd väninna i buffékön på en tredje klassens kändisfest , men vi pratade i högst en minut då. Hon var blond igen men såg mycket trött ut. Kanske tärd. Det enda av vikt som hon hann säga, var att hon längtade efter att resa bort igen. "Gör det! Och gör det utan Frank", hade jag velat skaka tag i henne och säga, men lät förstås bli.
Så kom hösten och något inträffade som fick "alla" att prata om Blenda. Spårlöst hade hon försvunnit från stan.