”Bland gangsters, slaskkändisar, övervintrande åttiotalskokainister och unga blondiner stod hon och såg uttråkad ut i baren, i en dyr och minimal vit satinklänning och tillsammans med en latino i dryga trettioårsåldern.”
När vi en stund senare skulle skiljas åt förstod jag inte varför jag, efter flera års bekantskap, för första gången bad om Blendas nummer och sa att vi väl kunde ses och fika eller gå ut tillsammans någon gång.
Men ett par dagar senare var insikten oundviklig. Det som jag aldrig haft en tanke på skulle kunna hända hade hänt. Jag hade blivit förälskad i Blenda. På ett mycket naivt pojkaktigt och samtidigt besynnerligt sätt. Att röras till tårar av en skönhetsdrottnings förtjusning i domherrar är ju inte så konstigt, men att jag där och då skulle bli kär i henne är märkligt. Men så var det. Under en tvåveckorsperiod ringde jag henne säkert tjugo gånger, för att varje gång mötas av svarare. Vilket endast gjorde mig ännu mer trånande. När jag gick ut på kvällarna sökte jag mig till de ställen där hon kunde tänkas roa sig eller arbeta. Men aldrig såg jag till henne och allt eftersom veckorna gick, så bleknade den plötsligt uppblossade och förvirrade förälskelsen. Om det nu inte var så att den alltid funnits där och bara var ovanligt stark under den där perioden.
Först ett halvår senare mötte jag henne på en nyöppnad nattklubb på Stureplan. Bland gangsters, slaskkändisar, övervintrande åttiotalskokainister och unga blondiner stod hon och såg uttråkad ut i baren, i en dyr och minimal vit satinklänning och tillsammans med en latino i dryga trettioårsåldern. Den sortens latino man blir lika rädd för som nyfiken på. Intet ont anande tog jag mig omedelbart fram till henne och kramade om henne och märkte först ögonblicket därpå hennes mycket nervösa reaktion på min uppenbarelse. Hon gav mig den sortens leeende som ögonen glömt innan det nått munnen, samtidigt som latinon vände sig mot oss med ett inte helt trevligt ansiktsuttryck.
"Ja, det här är Frank", sa hon ansträngt glatt och presenterade oss för varandra, varpå Frank istället för att ta min hand gav mig en kort blick med halvslutna ögonlock, som betydde att jag borde försvinna. Vilket även Blendas nervösa blick bad mig göra.
Med en mycket obehaglig känsla gick jag min väg.
Men kanske en timme senare, när jag stod i den andra baren, dök hon på mig och sa hej, så där som om hon inte låtsades om den förra hälsningen och ville börja om. Efter att ha tittat försiktigt på varandra i några ögonblick sa hon "Förlåt för förut, men Frank är så otroligt svartsjuk... Han är underbar, men ibland så..." Hon försökte förringa alltihop med en axelryckning. "Latinos du vet..." log hon.
"Men hur är det då?"
"Jättebra. Och du?"
"Jo, det är väl okej... Man ser dig aldrig och jag försökte ringa dig en massa gånger men..."
"Ja..." Som en liten flicka slog hon kokett skuldtyngd ner med blicken, så där som alla flickor vet att alla pojkar har svårt att inte charmas av. Men efter några ögonblick tittade hon upp på mig igen, utan mask. "Ja, men det var ju så här att... Frank hade precis flyttat in hos mig då och jag ville inte... Du fattar?"
Så berättade hon hur hon träffat Frank redan nere i Milano och hur han hade varit så snäll mot henne och tagit hand om henne när hon varit ensam och fattig och hur han ett halvår senare hört av sig när han kommit till Stockholm.