av Per Hagman
illustration: Lovisa Burfitt
”Det var en mycket tidig och så där iskallt frostig och krispig vintermorgon, strax efter att den allra första snön fallit, som jag blev förälskad i Blenda.”
(en försenad men
uppriktig kondoleans)
Till hälften svenske och hälften italienske Frank var inte med när Blenda återvände till Stockholm kring julen nittiofyra. Hon sa heller ingenting om honom när vi sågs ute, men verkade i alla fall ytligt sett ha kommit över den sorgliga resan till Paris och mötet med sin mamma. Förtjusta fnissade vi båda åt de anekdoter från Milano som hon berättade, den ena dekadentare än den andra. Lite rutinmässigt men vänskapligt frågade jag henne nästan varje gång vad hon pysslade med och fick då alltid det lite ironiskt suckande svaret "ja, det är väl det gamla vanliga", vilket innebar sitta i kassan på nattklubbar, ett och annat Barbie- eller modelljobb, eller liknande. Först när det slog mig att hon till sättet faktiskt förändrats under det senaste året, att det allra blygaste hos henne gett vika för en lite mer cyniskt extrovert attityd samtidigt som hon föreföll gladare och mer harmonisk, så insåg jag att det helt enkelt var därför som jag tyckte mer och mer om att prata med henne för var gång vi träffades. Inte heller reflekterade jag till en början över att om hon nu höll på med "det gamla vanliga", så var det lite märkligt att jag aldrig någonsin såg henne sitta i någon nattklubbskassa. Hon berättade också att hon fått ta över kontraktet på en fin trea i Vasastan, att hon blivit erbjuden men tackat nej till att vika ut sig i en pojktidning och att hon hade provfilmat för en såparoll men inte fått den. Och hon sa att hon trivdes rätt bra i sin väntan på att komma på vad hon skulle hitta på med sitt liv.
Så hände det som jag inte hade en tanke på skulle kunna hända.
Det var en mycket tidig och så där iskallt frostig och krispig vintermorgon, strax efter att den allra första snön fallit, som jag blev förälskad i Blenda.
Kyla som bet i kinder och rök ur munnar när vi möttes för första gången på länge på Odengatan, intill Vasaparken. Hon verkade mer förtjust än någonsin över att träffa mig och jag kom mig aldrig för att fråga vad hon gjorde ute så tidigt på morgonen, men å andra sidan frågade inte hon mig vart jag var på väg. Hon hade förändrat sitt utseende och även om det var mycket ovant att se klassiskt blonda Blenda med en ny och korpsvart frisyr med två violetta slingor, eller snarare tovor, så var hon förödande söt med sina stora blå ögon, med de kanske vackraste ögonfransar jag någonsin sett, i perfekt kontrast till den medvetet slitna frisyren. (Om Blenda var mästarinna i mascara och franstång eller naturligt hade begåvats med en ängels ögonfransar vet jag inte och vi pratade heller aldrig om det.)
"Ska vi gå och titta efter om de tar hand om fåglarna i parken?" sa hon efter en liten stund och så tog vi en liten promenad och fick så småningom syn på ett fågelbord som småfåglarna kivades kring. Vi stannade upp och blev tittande på deras kalasande på frön och dinglande i talgbollarna. Bland en massa olika fåglar, av vilka jag bara kunde identifiera ett par arter, fanns en domherre som med sitt klarröda skjortbröst skilde sig från mängden på ett lysande sätt och utan att jag kommenterade det log Blenda efter ett par minuters tystnad och sa:
"Visst vill man vara en domherre?"
"Jaa... kanske det..." svävade jag.
"Ja men den är ju så vacker och så... cool och så... liksom skogens stjärna!" nästan strålade hon. "Den håller sig undan på somrarna, gömmer sig långt in i skogen och sen så bara kommer den och visar upp sig på vintern, vackrare än alla de andra fåglarna, eller hur? Och ingen vågar kaxa sig mot den."
"Ja, jag vet inte, jag kan inte så mycket om fåglar."
"Ja men så är det i alla fall. Tycker jag."