”Det är inte så farligt om tjejen bara är där, men är hon bättre än killen är det kört.”

Är tv-spel bara till för killar? Är multitappen Guds gåva till kvinnan för att hon ska kunna dela sitt liv med mannen? Och varför gillar nästan alla flickor att spela Tekken? Malin Ströman ger sig ut med machete och joystick för att fixa lite reda i tv-spelsdjungeln.

text: Malin Ströman
illustration: Marcus Andersson

Varför är det så få tjejer som spelar dataspel? Eller det kanske bara är något man tror eftersom det näsan bara finns "killspel". Tjejer spelar visst dataspel. Bara det är rätt spel. Tamagotchin är ett dataspel. Donkey Kong var ett dataspel som alla flickor önskade sig i julklapp 1982. Tjejer både vill och kan spela dataspel. Men eftersom vi gillar en speciell sorts spel (till exempel Tetris) har vi inte så många valmöjlighter. Ska vi behöva hålla oss med ett spel i hela livet?

Att sitta ensam och döda allt som dyker upp på en skärm med hjälp av ett gigantiskt virtuellt vapen är inte SÅ kul, då har man bättre saker för sig: ringa en kompis eller träffa folk till exempel. Tv-spel kan vara kul, en stund och om man är flera. Då blir det mer av en social grej och tjejer är kanske i större ursträckning mer sociala än killar.

Det finns en manick, multitappen, med vilken man kan koppla in flera joystickar till ett och samma spel. Kanske är det multitappen som är Guds gåva till kvinnan för att hon ska kunna dela sitt liv med mannen. Med multitappen kan man spela flera, umgås på ett sätt som ens kille gillar - utan att prata och bara koncentrera sig på vad som händer på skärmen. Ännu bättre är det om man kan bära med sig dataspelet, som Gameboy. Då kan även tjejer sitta i flera timmar med ett och samma spel.

En del tjejer är lite rädda för dataspel. Det är egentligen inte så konstigt för så fort en tjej kommer i närheten av ett tv-spel är hon även omgiven av minst tre indiskreta killar som hånskrattar ljudligt om hon gör fel eller är dålig. Eller så sitter pojkvännen och skriker "VAD HÅLLER DU PÅ MED?" med jämna mellanrum, eftersom han tror att hon ska lära sig hur man gör då eller så vill han inte att hon ska kunna... Han kanske vill ha sin värld för sig själv. Det är inte så farligt om tjejen bara är där, men är hon bättre än killen är det kört. Det betyder ju att det där som killarna var bra på inte var så otroligt speciellt i alla fall. Kan en brud kan ju vem som helst, verkar de tänka.

Bilar, kladdigt, drypande blod och stora vapen har aldrig lockat tjejer och det finns ingen anledning till att de ska börja ägna sig åt sånt bara för att kunna spela tv-spel. Några gör det, för att få vara en del av den där världen. Det finns även några som spelar för att det verkligen roar dem, men de är en klar minoritet. Vi som är vanliga blödiga, som älskar söta djur och som alltid gråter på film har däremot nästan inga spel att välja mellan.

Det lär vi inte heller få, förrän vi framstår som en givande marknad eller det börjar komma fram kvinnliga programmerare. Föräldrar spenderar mer pengar på sina småpojkar än på flickor och manliga programmerare gör spel som de själva vill spela. Däremot har det blivit trendigt att barn (både flickor och pojkar) ska vara en hejare på datorer så tidigt som möjligt och därför har föräldrar börjat köpa teknik även till sina flickor. Därmed har det på senare år kommit några få spel som är direkt riktade till små flickor.

Jag gick till Åhléns multimediaavdelning och hörde mig för om det fanns några spel för mig där. Det fanns det inte, men bland CD-romproduktionerna hittade jag titlar som Titanic, Romeo & Juliet och Herkules som alla bygger på filmer och ser åtminstone lockande ut. I Sofies Värld lär man sig till exempel filosofins tankegångar. Det här är produktioner av gåtor och pusseltypen.

Är man ute efter mer traditionella tv-spel kan man pröva några Nintendospel. Både Mario, Foxy och Yoshi är så söta att jag gärna spelar vidare bara för att få se deras reaktioner på allt de möter. Spelen går ut på att plocka bonusprylar, poäng och genomsöka alla utrymmen systematiskt. Och man vill verkligen inte dö för det gör ont i hjärtat att se Yoshin tas till fånga av de elaka spökena. Även Abe i the Oddworld är underbar. Ursöta figurer men spelen är tyvärr fullkomligt asociala. De kräver att man spenderar oändliga timmar ensam framför datorn. Mer socialt är Mario cart där man kan koppla in multitappen och låta fyra personer köra små söta bilar med små söta figurer mot varandra.

Av någon underlig anledning fastnar alla mina vänner för Playstations Tekken och Tekken 2, karatespel som går ut på att kicka ner motståndaren. Till att börja med krävs inte några som helst förkunskaper. Det är bara att trycka allt vad man orkar och det blir en väldig effekt. Brudar i högklackat slänger Schwarzerneggerkopior till marken för att avsluta med en kraftfull landning på motståndarens huvud. Vi ska kanske inte tillämpa någon av Freuds teorier på just det...

Det enda riktiga tjejspel jag har prövat, utöver de monotona byggapusselspel ā la Tetris, är PaRappa the Rapper. För att klara av spelet krävs någon sorts rytmkänsla varvid tjejer direkt är överlägsna. Man ska få PaRappa, en platt hund, att rappa i takt för att han ska kunna imponera på Sunny Funny, en platt blomma. Inte så lätt som det låter. Både plus på det sociala och det gulliga men tyvärr är spelet alldeles för kort.