Konstigt att man kan känna så mycket avsky för det man andra gånger längtar
efter mer än något annat.
Som när man vaknar och är så hungrig och drömmer om mat. Man målar upp
rätterna framför sig; lammkött, löken, ja så fräser vi det i olja,
spiskummin, sen lite tomat hmmm... man kan ligga där i en timma innan man
orkar gå upp och springa och handla och ställa sig i köket och lagar maten
man drömt om. Och naturligtvis så smakar det inte som man tänkt sig. Hur
skulle det kunna göra det?
Och så känslan när man går förbi en restaurang och känner lukten av mat och
är så mätt och det luktar så mycket mat att man blir störd och känner för
att spy. I de lägena vill man inte se något ätbart överhuvudtaget, löv kan
få en att dra efter andan och sucka.
Eller hur man romantiserar om sex, hur man alltid alltid tror och vill att
det ska vara mycket bättre än det är. Hur man ser henne klä av sig, brösten
komma fram under tröjan, hur man låter handen glida längs höften, mm och vi
kysser varandra så att klockorna brinner upp... ohhh... ibland är det ju så.
Men andra gånger, när man inte känner för det eller när man helt enkelt
fått för mycket, hur man kan känna sig så äcklad över köttet, eller ännu
värre hur man ser hur man själv blir upphetsad och hård nej nej sluta det
nej... ja fastän man inte vill det! Men det går ju men det är hårt, torrt
uhh inte så nej... och hur man ser det äckliga i det man gör och hatar sig
själv.
Det går att göra listan så lång över saker man ibland åtrår så mycket att
man skulle kunna döda för det - och vid andra tillfällen skulle döda för
att slippa samma sak!
Sådana saker gör att man inte kan lita på sig själv och sina instinkter.
Och så länge man inte tar det för personligt kan det vara en rätt häftig
upplevelse att lära känna sina egna nycker... hahaha. Lite självdistans
löser det mesta.
/svante