”Om rave- och technoscenen tidigare varit de priviligerade
innerstadsbarnens stilmedvetna oas, hade den nu töntstämplas av de samma, i
takt med att förortsungar, latinos och "fria & härliga" tjejer dragit in
med rökelse, batik och en väldig massa droger.”
Alla grepp jag försökte ta om henne slirade, kanske för att det helt enkelt inte fanns några grepp att ta?
Och jag vet. Det är en massa spridda pusselbitar och reflektioner
jag lägger upp, men det är så mina minnen av Blenda ser ut.
När Blenda kommit tillbaka till Stockholm blev hon bara kvar i
några veckor. Eftersom hon trott att hon skulle stanna hos sin mamma
betydligt längre hade hon sagt upp andrahandslägenheten hon haft det
senaste halvåret. Så hon flyttade runt hos ytliga ravebekanta, vilket var
en helt annan typ av människor än de i gänget hon hängt med ett år
tidigare. Om rave- och technoscenen tidigare varit de priviligerade
innerstadsbarnens stilmedvetna oas, hade den nu töntstämplas av de samma, i
takt med att förortsungar, latinos och "fria & härliga" tjejer dragit in
med rökelse, batik och en väldig massa droger av den typ som brukar kallas
för sinnesutvigdande. Om den genomsnittliga tonårsravaren förut duktigt
gått och väntat på att komma in på någon media- eller designutbildning i
London, var nu den genomsnittiga tonårsravarens enda ambition att komma
iväg till Goa och flumma ner sig. Hur som helst hade Blenda lika lite
gemensamt med de först- som sistnämnda kretsarna. Allt hon ville var ju att
träffa snälla människor och drömmen hon närde bestod av samma gamla svåra
kombination av kärlek och glamour, trygghet och lättja. Fast vem när inte
den? Det var väl därför som besynnerliga mekanismer ständigt förde oss
samman i situationer och sällskap där vi båda var utanför och underlägsna.
Vilket jag minns att vi pratade om redan i Val Fourré, men även senare och
då kom fram till att det både var så mycket farligare och mer romantiskt -
om än i andras ögon endast värt förakt - att vara offer för sådana
mekanismer som vacker flicka.
Efter den korta mellanlandningen i Stockholm åkte hon i början av
den sjukt heta sommaren nittiofyra ner till Milano, med bara ett löst
muntligt löfte om jobb genom någon tveksam agentur. Och jag vill inte låta
cynisk på något sätt, men Blenda insåg nog inte att hennes kropp och hela
utstrålning var alltför sexuell för att hon skulle få den typen av
modelljobb hon ville ha. Hon gjorde en del halvnaket och lättklätt och
råkade ut för en del slemma figurer och blev sedan smekös, för att få en
stadig om än liten inkomst. (De flesta italienska popprogram spelas in i
Milano och alla playbackande inhemska och utländska artister som gästar dem
skall enligt någon oskriven regel alltid ha en extatisk flickpublik framför
sig och utöver italienska skolflickor som vill komma nära sina idoler så
hyr man för det mesta in mer eller mindre halvlyckade modeller, gärna
blonda. Utöver att falsettskrika, applådera hysteriskt och stirra trånande
skall de emellanåt också dansa och då låta händerna glida längs med sina
kroppar på ett tämligen ansträngt "sensuellt" sätt. Ungefär så förklarade
Blenda begreppet "smekös" för mig. )
Någon gång i den där Milanovevan träffade hon Frank, vilket skulle
komma att förändra hennes liv. Men det hade jag naturligtvis ingen aning om
när jag mest gick och hängde runt i Stockholm under hösten och nästan helt
hade låtit minnet av mötet med Blenda blekna bort. Tills jag en dag av en
slump läste några helt omärkvärdiga men vackert teatrala rader i en Bo
Setterlind-dikt som omedelbart fick mig att tänka på Blenda och dessutom
att börja gråta. Jag blir generad över hur övertydliga raderna är, nu när
jag letar fram dem igen, men de måste ändå citeras. För det är ju mina
minnen av Blenda det handlar om.
Du jagades som villebrådet
under solen.
Ja, som vattenspindlar
irrade dina ögon
för att finna vila.