”Det var två mycket kusliga dygn, för ena stunden upplevde jag Blenda som fullkomligt likgiltig inför alltihop, som om hon ansåg sig befinna sig i en film för tillfället men snart skulle komma tillbaka till verkligheten.”

Så Blenda hade gett upp sin plan och grät och tyckte synd om sin mamma och om sig själv och befann sig än en gång i den där "återvändsgrändskänslan" som hon kallade den och för mig var det omöjligt att komma på ett enda ord att säga som inte lät korkat. Men hon berättade och berättade och så småningom så pratade vi och pratade, tills jag åtskilliga timmar senare stängde kafeterian och sa att jag var tvungen att ta en buss.
"Men du får gärna sova hos mig, jag skulle faktiskt vilja att du gjorde det. Det är två nätter kvar tills jag åker hem igen och det skulle vara så mycket lättare om jag... det känns ju hemskt att säga så, men du fattar? Det skulle vara skönt att slippa vara ensam med henne fram till dess."
Jag vill inte göra mer socialpornografi än nödvändigt av de följande två dygnen och av vad som sades och utspelades i den vidrigt alkoholiststinkande lägenhet som var Blendas mammas. Men det var med ett plågsamt tryck över bröstet som jag på kvällen bredde ut tre soffdynor på golvet och drog ett täcke över mig och såg denna strålande skönhet - så nära en Playboyplaymates persikoretuscherade kropp man kan komma - ogenerat klä av sig med trött sorg och hopplöshet och förvirring i varenda rörelse. Jag mådde så dåligt, men på det allra egendomligaste sätt. Blenda kröp ner under filten i sin tältsäng och somnade omedelbart, liksom hennes nybadade och överparfymerade mamma gjort när vi stoppat om henne i sovrummet. Sömnlös låg jag sedan och försökte vända och vrida på de egendomliga och obehagliga känslorna i mig, för att få trycket över bröstet att ge sig av, men kunde inte låta bli att undra om Blenda någonsin reflekterade över om hon själv skulle kunna hamna i samma sorts tillvaro som sin mamma.
Det var två mycket kusliga dygn, för ena stunden upplevde jag Blenda som fullkomligt likgiltig inför alltihop, som om hon ansåg sig befinna sig i en film för tillfället men snart skulle komma tillbaka till verkligheten. I andra stunder kändes det som om hon var så rädd för alltihop, så rädd för sig själv att hon blivit paralyserad; mjukt och naturligt paralyserad. Som om hon stängde av sig själv mer och mer? I samma takt som hon fåfängt jagade runt efter ett mål eller syfte med någonting i sin tillvaro? Att dyka ner i något, bara för att komma upp igen ännu lite blankare?

<- tillbakavidare ->