av Per Hagman illustration: Lovisa Burfitt avsnitt 1 avsnitt 2 ”Hennes mamma hade varit alltför alkoholiserad och innesluten i en bitter bubbla för att de skulle kunna etablera någon vettig kontakt, eller ens kunna kommunicera om de enklaste saker.”

(en försenad men uppriktig kondoleans) "Jag skulle så himla gärna vilja jobba som modell", sa Blenda och mitt hjärta blev så varmt för det var den sortens ogenerat uppriktiga replik som de flesta unga kvinnor jag brukade tala med aldrig skulle drömma om att fälla, hur starkt de än kunde tänkas nära samma dröm. Vi satt i kafeterian på boxningsklubben i Val Fourré, där jag i några dagar hade stått och sålt franskt och turkiskt kaffe och märkliga energidrycker till hårda ungdomar av alla tänkbara nationaliteter. Jag hade varit på väg till Rivieran men stannat till i Paris, slarvat bort mina pengar och av en bekant fått en kortare tids extrajobb på en boxningsklubb som lika gärna kunde kallas för fritidsgård och som var en av kommunens satsningar för att dämpa den extrema ungdomsbrottsligheten i området. Blenda hade kommit till Val Fourré för att hälsa på sin mamma som av oklara anledningar hamnat i en tvåa i en förort där gigantiska tjugobarnsmammor med slöja, oavbrutet rappande tonårsalgerier i varenda gathörn och dödsföraktande och skrikande småpojkar på nysnattade skateboards och trixandes med blänkade springknivar kunde kallas för genomsnittliga invånare. Och lika starkt som Elbylproducenter, Göran Greidrar, Fagerström-Olssonar och andra Blendaföraktande och bortskämda strebriga överklassproggare i kulturmärkta lyxvåningar på Södermalm eller andra skyddade verkstäder längtar just efter sådana platser, längtade jag och Blenda bara bort. Utan att veta vart. Blenda hade ledsnat på det där housegänget hon varit på väg att bli för djupt insyltad i och därför bestämt sig för att söka upp sin sedan länge emigrerade mamma, som hon inte träffat sedan hon var fjorton. Det var efter att ha kommit ner och bott hos henne i två veckor, som jag trodde att jag drömde när jag fick syn på henne genom kafeterians stora och riktigt snyggt nedklottrade entréfönster. Hennes mamma hade varit alltför alkoholiserad och innesluten i en bitter bubbla för att de skulle kunna etablera någon vettig kontakt, eller ens kunna kommunicera om de enklaste saker. Enda gångerna mamman talade begripligt var när hon höll oändliga hatiska monologer om Blendas pappa eller andra män. vidare ->