man vet aldrig och för att visa detta vill jag berätta om en konsert jag nyligen var på. ett band jag länge lyssnat på spelade och jag gick dit. konserten var naturligtvis bedövande bra, jag visste att den skulle vara det redan innan men när man står där är känslan annorlunda, naturlig, man fylls av det extrapersonliga flödet som tar en med. jag står där och
lyssnar, bandet har just spelat klart och kommer in på scenen för att ge extranummer och en flicka bredvid mig böjer sig fram och säger i mitt öra (antagligen eftersom hon vet att jag tycker väldigt mycket om detta band) att låten de precis ska börja spela är otrolig, hon gör precis som jag gör några sekunder senare, stannar mitt i en mening; "har du sett när de kör den här låten, det är..." och jag förstår vad hon menar direkt men kan inte säga det bättre än så utan stapplar ur mig "jo jag såg dem för ett halvår sedan, när de körde igång den här låten blir man..." stopp. det är stopp. och jag tror inte ens vi tittar på varandra, gemenskapen är större än så.
i vissa lägen, tyvärr mestadels extrema, nästan krissituationer, så känner man att man måste dela med sig av det man bär på till vemsomhelst, det blir för stort det man har för sig själv och det ögonblicket när man säger det till vem som helst - då förstår man hur ensam man är.
en vän till mig berättade följande historia: han satt i en liten biograf i en svensk småstad, det var premiärvisning av en ny internationell film. men visningen var inte vilken visning som helst, det var premiär för denna film där en av birollerna innehölls av en son av bygden. mitt i filmen, när den lokale sonen syntes som mest reser sig en person upp och skriker ut: "det är min son!". folk log förvånat åt hennes spontanitet och någon världsvan tillbakaflyttad log surt och bittert åt moderns enorma stolthet.
ibland måste man berätta. och i vissa ögonblick är allt för stort och en gemenskap uppstår, eller känsla av att man delar något stort. kanske är det därför flickor och pojkar som varit med om olyckor, såsom estonia-katastrofen, gärna söker sig till varandra. för att hitta någon som förstår, på ett djupare plan, på det plan som ingen som inte varit med kan se. och kanske är det därför jag står där på konserten och känner att jag så otroligt gärna vill sova med flickan bredvid mig, hur osympatisk hon än är har hon vetat vad som väntat och precis som jag bara väntat på att få berätta om det stora.
/svante