”Det måste finnas inpräntat någonstans undermedvetet att maskerade killar är farliga.”

Om varför clowner skräms när det inte är det som är meningen. text: Marie Birde illustration: Marcus Andersson I Tyskland finns det en bisarr service där man kan anställa en clown som ska följa efter den person som är skyldig dig pengar. Förutom förnedringen att ha en utklädd person hängande efter sig hela dagen (desutom vet ju alla i Tyskland vad clownen betyder) kan jag förstå att man betalar tillbaka: Clowner är ju skitäckliga. Tänk vad rädd man skulle bli och hur högt man skulle hoppa till varje gång man vände sig om och såg den där clownen i sitt äckelorangea burriga hår, skräckinjagade sminkning och fåniga skor. Alla som har koll vet ju att clownfigurer är förtäckta mördare! Jag vet inte vad det beror på, var skräcken har kommit ifrån. Kan det möjligtvis bero på att de är så krystade i sina försök att få folk att skratta? (Visserligen har jag aldrig fattat vad som är roligt med dem. De trillar omkull lite, gör traditionella cirkustricks som misslyckas och undrar väl mest över vem det var som kom på att de skulle vara extremt mycket sminkade.) Men visst är det obehagligt med folk som till alla pris vill få en att skratta? Särskilt om de är vuxna män i full sminkning som själva gråter och trillar för att få andra att garva. Det är självdestruktivt, tragiskt och motbjudande. Man kan tro att min clownfobi skulle kunna komma från Stephen Kings "Det", där det onda representeras av clownen, men så är det inte heller: Min skräck för pajaser började långt innan jag såg filmen. Men Mr King måste ju också ha känt att clowner är onda, annars skulle han aldrig ha skrivit en hel bok om det. Och det kan ju inte vara en slump att så många barn börjar grina när det blir clownnummer på cirkus. Det måste finnas inpräntat någonstans undermedvetet att maskerade killar är farliga. Och clowner är inte ens maskerade på ett roligt sätt, snarare galet med det röda burriga håret, den stora munnen, det vitsminkade ansiktet och de svarta ögonen. Det avviker så extremt mycket från det normala och man får ingen känsla för vem personen, under allt det där sminket och kläderna, är. Bara det gör att man blir orolig. Genom åren har många clowner skrämt mig förutom de på cirkus och de på bio. Clownen Manne. GB- glassgubben. Ika Nord. Bröderna Bronett. Ronald Mac Donald. Clownen Beppo. Listan kan göras lång men jag tror det räcker så här. Fortsätter jag blir sanningen än mer uppenbar. Clowner är läskiga och de finns överallt. De klantar sig och ler, de faller och skrattar vidare, de får en blomma och börjar gråta. De är känslomässigt instabila fenomen. De inger ett dubbeltydigt budskap, den stora munnen som ska se glad ut ler och de svartsminkade ögonen är ledsna: Vad ska man tro? Bara en sak är helt säker: han/hon är inte att lita på. Så nästa gång någon försöker få dig att skratta genom att själv vara ledsen, var på din vakt. Lita inte på någon. Det kan vara en clown du har att göra med.