”De andra flickorna i gänget tyckte förstås att Blenda var en korkad tjej från landet utan koll. Ungefär.”
Även om nu Blenda utstrålade sexuell tillgivenhet så var hon det knappast i praktiken, men hon inledde en ytlig affär med en av killarna i gänget och den höll i sig tills en av hans bästa vänner försökte förföra henne, bland annat genom att på hennes replik "men jag och Stefan är ju ihop ju", buttert otåligt svara "ja men vad då då, han är ju ändå ihop med två av dina kompisar ju."
De andra flickorna i gänget tyckte förstås att Blenda var en korkad tjej från landet utan koll. Ungefär. Avundsjukan på hennes naturliga - för att använda ett underskattat ord - sexappeal, var de omedvetna om och istället pratade de föraktfullt om "Blendas vulgostil". Men det var inte värre än att alla flickorna i gänget baktalades för någonting så fort vederbörande var frånvarande och den falskt hjärtliga gemenskapen upprätthölls ändå eftersom de alla var beroende av varandra på olika sätt.
Första gången Blenda hörde en av tjejerna med förstrött självklar auktoritet säga "jag sväljer aldrig eller tar den i tvåan på första daten" blev hon både djupt generad och lite osäker på om hon verkligen förstått meningen rätt. Men bara ett halvår senare hade hon gjort den "regeln" till sin egen.
Arbetet på lunchrestaurangen hade hon kvar fram till våren nittiotvå, då hon helt och hållet gick över till Barbie- och cocosbolls-jobben. Det ena gick ut på att som levande Barbiedocka åka runt till olika leksaksaffärer och leka med barn och prata Barbie med dem, vilket var lite ironiskt eftersom det hänt att de fina medelklassflickorna i Huskvarna kallat henne för just "jävla Barbiedocka" på högstadiet. Cocosbollsjobbet ägnade hon sig åt ett par nätter i veckan, vilket handlade om att oskuldsfullt lättklädd sälja rosor och cocosbollar på en nattklubb med vuxen publik, bestående framförallt av latinos med tvivelaktiga sysselsättningar och ungt kvinnligt sällskap, samt berusade affärsmän från landet.
Men det var den våren som det känns som jag för första gången träffade Blenda "på riktigt".
Man kan ju gå omkring år efter år och vara mycket ytligt bekant med någon och ha sin förutfattade mening om den personen, för att sedan se bekantskapen djupna på ett nästan svindlande sätt, bara för att man råkar stöta ihop med varandra på en helt osannolik plats och båda därför känner sig manade att umgås med varandra. Ju mer osannolik platsen är, desto större chans att man har trevligt tillsammans. I mitt och Biancas fall var den platsen en boxningsklubb i Val Fourré, en inte alltför tjusig förort till Paris.
fortsättning följer i nästa Darling