”Men vackra var de; de friska och solbrända pojkarna med Beppemössor, hörlurar och visselpipor runt halsen och kläder som alltid var som hämtade från modesidorna i senaste The Face eller I-D.”
Och så blev den där resan som så många tonåriga småstadsbor gjort förr oundviklig. Även om det i Blendas fall var något speciellt - jag har aldrig fått veta vad - som plötsligt inträffade och fick henne att lämna småstaden för Stockholm, kånkande endast på den sortens mycket kluvna självförtroende som slående skönhet skänker.
Dörrvakten som bjudit in henne till svartklubben såg hon aldrig till. Kanske hade han hunnit få kicken, för var det något som präglade den där svartklubbens första tid så var det en hög personalomsättning. Däremot fick jag hälsa på henne när hon kom dit även fredagen därpå. En bekant, som drev en av stans första technoklubbar i lokalen, presenterade mig för henne och jag tog då för givet att hon var en i hans obehagligt ihåliga krets av unga flickor som tillhörde överklassen och något äldre pojkar som önskade att de gjorde det och som endast hade det gemensamt att de var nästan komiskt svåra modeoffer och led av ohyggligt dålig självkänsla, om än dold i den yngsta formen av extrovert nattlivsjargong. Men den här Mats hade helt enkelt bara observerat Blenda och ville ha med henne i "gänget" för att så småningom kunna förföra henne, vilket var ett välbekant beteendemönster hos honom. Men det var så det kom sig att jag och Blenda under det följande året ibland hejade på varandra, ibland pratade riktigt länge, när vi sågs på den här klubben och andra likartade.
Liksom när jag själv var liten pojke i ny stor stad och omedvetet lät de första bekanta jag skaffade bli representativa för människorna i hela staden - vilket i mitt fall ledde det till en i efterhand ganska komisk uppfattning om att alla restauranganställda skulle vara tunga narkomaner - såg Blenda Mats och hans vänner och väninnor som representativa för de unga människor som brukade ägna sig åt nattliv. Vilket var tråkigt. För aldrig har jag sett flickor och pojkar i ett gäng vara så genuint men ointelligent falska mot varandra; alla hade affärer med alla, alla bedrog varandra ständigt, såväl i kompis- som flick- och pojkvänshänseende och var så insyltade med och beroende av varandra att de aldrig kunde eller vågade bryta sig ur och skaffa sig sundare umgänge eller tilläts växa upp. Men vackra var de; de friska och solbrända pojkarna med Beppemössor, hörlurar och visselpipor runt halsen och kläder som alltid var som hämtade från modesidorna i senaste The Face eller I-D och de finlemmade flickorna i sina ribbade vita toppar som avslöjade precis så mycket av de adolescent platta magarna att det inte blev vulgärt.