av Per Hagman
illustration: Lovisa Burfitt
”Den här Mats hade helt enkelt bara observerat Blenda och ville ha med henne i gänget för att så småningom kunna förföra henne, vilket var ett välbekant beteendemönster hos honom.”
(en försenad men
uppriktig kondoleans)
Ensam med sin arbetarpappa hade Blenda tillbringat så gott som hela barndomen i Huskvarna. Några nära vänner hade hon aldrig haft. Varken hon själv eller jag hade sett eller hört talas om någon flicka med en så isolerad uppväxt. Aldrig hade hon haft någon som ens med lite god vilja kunde kallas för riktig tjejkompis. Killkompisar hade det förstås varit gott om, men en efter en hade de förr eller senare fallit ifrån sedan de blivit förälskade i henne. Visst hade hon umgåtts med andra flickor men aldrig på tu man hand, bara i gäng. Och att döma av sådant hon kom att berätta för mig så krävs det ingen större psykolog för att räkna ut hur vänskaperna hade sett ut. Naturligtvis förbjöd såväl hennes självinsikt som ödmjukhet henne att säga det rent ut, men jag förstod att inget hade gjort henne så orolig eller ledsen som när någon kille blivit förälskad i henne. För det hade alltid ställt till trubbel; antingen var det någon av hennes så kallade väninnor som var förälskad i killen och därmed blev svartsjuk, eller så hade hennes kompisars väl dolda avundsjuka yttrat sig i social snålhet gentemot henne, varför hon periodvis varit baktalad eller utfrusen, om än på för Blenda allt mer raffinerade och osynliga vis, ju äldre hon blivit. Blenda var väl knappast den första vackra flickan i världshistorien som råkade ut för de här mekanismerna, men man blir ju lika berörd varje gång man hör talas om hur svår en flickas skönhet kan vara. Döttrarna från de fina familjerna, flickorna som - enkelt uttryck - hellre skulle ta gift än acceptera den obestridliga naturlagen att pojkar i alla åldrar blir till kåta småpojkar inför Pamela Andersonar, de unga kvinnorna som sätter sig över systrarna från de dåliga familjerna och dömer ut deras attraktionskraft som vulgär; kvinnorna med barnsligt fåfäng tro på att denna ängsliga inställning och "goda smak" skulle göra dem till moderna och starka kvinnor har alltid varit och kommer alltid att vara Blendas - och hennes lika ensamma men vackra systrars - värsta fiender. Och stora olycka.
Kanske kunde Blenda ha lyckats lära sig att tända stearinljus och dricka omsorgsfullt utvalda tesorter ur väldigt stora koppar och ha ansträngt uppriktiga samtal tillsammans med "nära" väninnor och slaviskt byggt sin smak på brittiska livsstilsmagasin och med förutsägbar noggrannhet tagit avstånd från allt som kunde kallats för "ytligt". Eller, ni vet vad jag menar. Men hon gjorde det aldrig. Hon var för utanför och när hon började första året i gymnasiet var det som om hon omedvetet insåg att den extrema undergivenhet, generositet och snällhet som krävs av alla väldigt vackra tonårsflickor för att få vara med i de andra flickornas gemenskap, det var ett alltför högt pris.