Jag är ung och snygg och från Bollnäs. På senaste tiden har jag funderat lite över Telia. av Svante Tidholm

”Telia är som ens föräldrar - man är starkt beroende av dem och man har verkligen inget val.”

För fyra år sedan ringde en kille från Telia och frågade om jag ville vara fotomodell i Telias årsredovsning. De ville att jag skulle stå på en åker med en datakartong i händerna, och ur kartongen skulle ett varmt ljus strömma. Jag skulle illustrera den nya, upplysta generationen som är väldigt viktiga kunder för Telia. Anledningen till att de frågade mig var att jag efter en artikel i DN hade blivit lite känd som internet-snubbe. Tog jag jobbet? Ja. Och jag garvade hela vägen till banken (och samma kväll när jag stod på krogen och bjöd). Fem tusen spänn fick jag för det ganska enkla jobbet att stå på en åker i ett par timmar medan en fotograf sprang omkring och plåtade. Det var kul - men mest av allt gjorde jag det för att ge igen på djävla Telia som jag varje kvartal betalade fyra tusen spänn till i telefonräkning. Det är rätt mycket för en 17-åring, men jag satt uppkopplad (rikssamtal) kanske fem timmar om dagen. Och hatade Telia lika mycket som alla andra jag träffade på BBS:er och nätet. Telia är som ens föräldrar - man är starkt beroende av dem och man har verkligen inget val. Men ibland kan jag tycka lite synd om Telia. De har verkligen hamnat i en svår sits, som budbärare av kommunikation mellan människor. Det är liksom det största vi har- kommunikationen. En genomsnittlig svensk talar i telefon mer än en halvtimma varje dag och Telia är alltid där, varje gång man lyfter luren. De har minst sagt gjort sig oumbärliga. Och kanske är det därför många inte gillar Telia, därför att de faktiskt tjänar en massa pengar på att jag vill ringa till min kompis och snacka skit. Det borde väl inte kosta något, en så basal och trivial sak som kommunikation. "Hur skulle man klara sig utan telefon?", säger en vän till mig. Ja, vad skulle man göra utan telefon? Promenera runt till sina vänner och tvinga dem bjuda på kaffe istället? Det låter inte så dumt. Vi har blivit så effektiva. Jag kan känna mig lika beroende av mobiltelefonen - när batteriet har tagit slut så känns det konstigt, dels känner man sig lite hemlig som inte går att nå men mest av allt frustrerad över att jag inte längre KAN ringa någon. Det handlar om möjligheterna, om friheten att kunna kommunicera. Och långt därinne handlar det nog om att om man inte talar med någon, så finns man inte. Hur många gånger har man inte suttit och tittat på telefonen med den där bedjande blicken för att sen bli förbannad och lägga av luren. "Om inte svinet ringer så ska det i alla fall vara för att jag bestämt det!". Eller när man blir så där beroende av sin telefonsvarare så att man flera gånger om dagen ringer hem för att kolla om någon ringt. Telefoner spelar helt enkelt en väldigt viktig roll för många, speciellt i tonåren när telefonen kan vara det centrala (speciellt på landsbygden där många har för långt till Fritidsgården): "Första-ringningen-situationen": - Hej, jag vet inte om du vet vem jag är men vi sågs på den här festen i fredags, jag hade stentvättade jeans med hål för knäna, jag stod bredvid dig vid baren... En av de bästa sakerna med telefoner är att man inte ser den man talar med. Det är lätt att ljuga - "jag ligger här med stånd och har bara svarta kalsonger på mig" - när man egentligen sitter fullt påklädd och petar sig i näsan. Telefonsex är något de flesta testat och även om nästan alla är överens om att det inte når upp till "the real stuff" är det bra för fantasin och ett fullgott surrogat i fall av långa avstånd. Sen kom Internet och telefonerna blev tysta. Vi ska inte ge oss in i diskussionen om hur telefonoperatörerna krampaktigt försöker roffa åt sig marknadsdelar utan nöjer oss med att konstatera - folk ringer mycket mer sedan Internet slog igenom. Och det vi gör när vi är uppkopplade fyller många gånger samma funktion som ett telefonsamtal, dvs kommunicera med varandra, därför är teleoperatörerna väldigt måna om att skaffa så många abbonenter som möjligt. Men det är fortfarande Telia som äger alla kablar - och tjänar mest på all teletrafik, även om man är uppkopplad med Tele2 eller Telenordia. Det är det här som fick mig att gärna blåsa Telia på några tusen - de har ett otroligt försprång gentemot alla andra operatörer och de utnyttjar det utan några större samvetskval. Det var bara några år sedan som Telia hette Televerket och var statligt. De fanns för att svenska samhället skulle kunna kommunicera och på den gamla tiden, när staten ville se till att alla mådde bra (på gott och ont) tyckte de att det var deras ansvar att se till att alla kunde kommunicera. Det är också därför Telia är hatade - hela deras värde är uppbyggt av statliga pengar, dvs skattebetalarnas pengar, dvs dina och mina pengar. Och nu, när Telia är ägt av staten men ett privat företag, tjänar de en djävla massa pengar på det som skattebetalarna betalat för. Televerket privatiserades för att konkurrensen skulle fungera även i telecom-branschen, något som enligt marknaden (ni vet) leder till kundernas bästa, dvs konkurrens. Men Telia gillar inte riktigt att konkurrera med samma villkor, de har ingen riktig tradition av det. De är väldigt vana vid att ha monopol och kunderna är inte riktigt kunder, utan abbonenter, "anslutna". För att ta den korta versionen: Inget telecom-bolag kan konkurrera med Telia om fast telefoni - för all trafik går via Telias kablar och inget annat företag skulle kunna göra det lönsamt att gräva ner egna. På nätet finns kampanjen "Telia Suger", ett manifest för att visa och kritisera Telias monopolsituation och utnyttjande av monopolet. Eller som det står på sidans förstasida: "Kampanjen Telia Suger har uppstått till följd av de absurda konsekvenser i form av astronomiska telefonräkningar på tusentals kronor som den nuvarande lagstiftningen och konkurrenssituationen för med sig för användare av Internet via modem och hemdator." På nätet finns också mängder med information om phreaking, dvs metoder att utyttja telenätet på nya sätt. Phreaking kan vara att lura telefonautomater. Eller att ringa gratis till utlandet. Eller att hacka sig in i en AXE-växel och avlyssna andras samtal. Phreakers största mål är att utnyttja teleoperatörernas teknik för egna syften. Phreakers delar gärna med sig av sin kunskap till skillnad från hackers som ofta är mer elitistiska med det de vet. I den gamla världen - innan Internet - fanns det BBS'er som mängder med människor kopplade upp sig mot. Där kunde man chatta, utbyta information och filer och annat, ungefär samma saker som man gör på nätet idag. Men BBS'erna satt inte ihop som Internet. I BBS-världen var telefonen mycket viktigare, tydligare och Televerket var många av BBS'ernas ständige fiende. Många stör sig dessutom på att Telia lägger en massa pengar på satsningar som Passagen - "De borde sänka sina djävla samtalspriser istället för att lägga miljoner på en dålig hemsida!". Fast å andra sidan - svenskar är rätt otacksamma och vana att få allt serverat. Svenskar har svårt att klara av fusk. Internettidningar har länge talat om Internettelefoni som något som kommer hota teleoperatörena. Och det stämmer till en viss del - redan idag går det att med hjälp av ett program för datorn tala i telefon via Internet istället för via telenätet. Men det kommer nog dröja innan det blir stort och den man vill ringa till också har Internettelefoni. Tills dess får vi nöja oss med vanliga hederliga telefoner där man inte ser den man talar med. Det är ju rätt häftigt med telefoner - speciellt nu när mobiltelefoner kommit kan man göra roliga saker. Som att ringa till varandra från bergstoppar eller konserter eller andra sjuka ställen och situationer. Världen blir mindre med hjälp av telefoner. Fast samtidigt större, eller kanske snarare bredare.