”Det
finns bara en sak människan betraktar girigare än då en
man betraktar flickans spirande skönhet. Och det är när
en kvinna betraktar samma flickas falnande skönhet.”
Till att börja med hade vi en halvtorftig
småstadsbakgrund gemensamt. Blenda kom till Stockholm från
enkla förhållanden i Huskvarna när hon var sjutton. Det var
hösten1990 och hon kände ingen och hon fick jobb som
diskplockare på en större lunchrestaurang i city fyra timmar
om dagen och bodde den första tiden hos en kompis före detta
pojkvän. Han var tjugofyra och någon sorts datakille i
Stockholm på veckorna, men åkte alltid hem till Huskvarna på
helgerna. Blenda sov på hans soffa och kände sig mycket ensam
de första månaderna. Bortsett från de fyra timmarna jobb
varje dag, så var umgänget med Jonas hennes enda sociala liv,
varför det väl hade sina orsaker när det så småningom började
hända att de låg med varandra. Även om det knappast var
något hon var stolt över. Det enda Blenda dittills tänkt när hon
träffat pojkar och män, var hur hon så snabbt som möjligt
skulle bli kvitt dem igen. Men så befann hon sig plötsligt i en
ovan situation och all den gästfrihet som Jonas visade henne
ledde till att hon inte kunde, helt enkelt inte kunde, stå emot
när han la armen om henne och log mjukt medan den dåliga
actionkomedin de just tittat på spolades tillbaka i videon. Så
banalt, men logiskt. Fem minuter senare kom han in i henne
och Blenda var inte längre någon oskuld.
Enligt samma hjärtknipande logik låg de sedan med
varandra då och då och hon följde "återvändsgrändskänslan"
av att tycka att det känns bättre att "vara med på sex" flera
gånger så att oskulden inte förloras på ett engångsligg.
Åtminstone var det så som hon berättade det för mig långt
senare.
På lunchrestaurangen där hon arbetade brukade en
inte direkt biffig, men muskulös och solbränd kille dyka upp för
lunch ibland. Snart insåg Blenda att blickarna han gav henne
var lite väl långa för att vara slumpmässiga och även om hon
knappast var ovan vid pojkars uppmärksamhet, så var detta
första gången som hon fann sig inbegripen i en flirt i sin nya
stora stad och känslan som det skänkte henne var helt ny, helt
speciell.
Man kan säga att ensamhet och osäkerhet gör även
den allra vackraste flicka lättförförd, men det enda Blenda själv
tänkte, var att hon så fruktansvärt gärna ville få kontakt med
någon och den här killen ‹ någonstans mellan tjugo och
tjugofem, ring i örat och en blick som snarare var mjukt manlig
än pojkaktig ‹ verkade gullig. En dag när hon stod i kassan och
expedierade honom, frågade han vad hon skulle göra den
kommande fredagen och när Blenda svarade "ingen aning"
föreslog han att hon kunde komma förbi en nyöppnad
svartklubb på S:t Eriksgatan om hon inte hade något för sig.
"Kanske det", svarade Blenda och ryckte på axlarna
och log och fann sig för första gången i sitt liv riktigt nervös av
en killes invit.
"Jag står i dörren", sa killen, tog sin bricka och gick.
Följande fredag stod sjuttonåriga Blenda och tryckte i
ett hörn av den fuktigt heta källarlokalen utan att ännu ha
förstått ‹ om hon nu någonsin gjorde det ‹ vad hennes
utstrålning kunde ha för effekter på såväl kvinnor som män.
Precis mittemellan svårt vacker blond gasell och för pojkar i
alla åldrar klassiskt pinupigt onanimotiv och med sin
magnetism lika dold som accentuerad av den unga flickans
ängsliga nyfikenhet. Det är nog så jag för mig själv vill beskriva
hennes utseende när jag minns den natt som jag för första
gången la märke till henne.
Och Blenda Blenda Blenda. Det finns bara en sak
människan betraktar girigare än då en man betraktar flickans
spirande skönhet. Och det är när en kvinna betraktar samma
flickas falnande skönhet. Det är en tanke som återvänder gång
på gång när jag minns vad jag minns av dig. Men jag vet inte
om du någonsin tänkte den tanken själv. Eller gjorde du?
Gjorde du det hela tiden när de duktiga flickorna satt i tvsoffor
och försörjde sig på att förakta sådana som dig? Gjorde du det
när du stod på den där nattklubben i babydollinne och
luftpussade latinos med famnen full av cocosbollar? Gjorde du
det när du satt i den där nedspydda lägenheten i Val Fourré?
Jag vet inte.
Jag vet bara att du den där hösten halkade in i
sprickan mellan liv och livsstil och att du skulle leva i den
under resten av ditt liv.
fortsättning följer i nästa Darling