”Man
kan säga att ensamhet och osäkerhet gör även den allra
vackraste flicka lättförförd.”
Och det han sedan sa fick det att bränna, snarare än
hugga, till i mig. Plötsligt var varje doft- och syn- och
hörselintryck uppförstorat på ett så skräckfilmsartat sätt att
hela situationen blev outhärdlig; den tickande klockan som i
både bild och ljud zoomas in strax före filmens mest fasansfulla
scen. Ni vet. På ett litet litet ögonblick blir man släkt med djur.
Varje sinne plågsamt skärpt och så det där som är mycket hett
och mycket brännande och som breder ut sig i bröstet mycket
snabbt. Och så yrseln strax därpå. Den onda svindeln som tar
över och som det är lönlöst att slåss mot men som jag i den här
situationen ändå var tvungen att låtsas förbli oberörd av.
Jag ansträngde mig maximalt för att så lugnt som
möjligt ta en förströdd klunk ur mitt glas och sedan långsamt
resa på mig ‹ till synes spontant men nödtvunget hållandes i
bardisken för att inte trilla omkull av den onda svindeln eller
drabbas av alltför svåra kräkkänslor ‹ och ta på mig jackan och
betala och säga hej då och sedan gå därifrån.
Det melankoliska regn som jag tidigare under kvällen
tyckt matchat mitt söndagstillstånd så väl hade upphört och
över den lugna Karlbergsvägen drev en urdrucken
milkshakemugg med sugröret kvar, vars harmlösa skrapande
mot asfalten irriterade mig så till den grad att jag var tvungen
att gå ifatt och trampa till den. För det den blonde
hiphopmannen sagt hade gjort mig så förtvivlad. Eller ledsen
och arg? Eller lika stirrigt som intensivt uppgiven? Jag vet inte.
Men jag gick och gick. Gick planlöst. För att så småningom låta
mig minnas allt jag hade att minnas om Blenda.
Jag hade egentligen aldrig känt henne, men var gång
vi setts ute hade vi kommit så rörande väl överens, kanske
därför att vi alltid träffats i sammanhang där ingen av oss
förväntat sig att komma väl överens med någon. Eller
förväntat sig att känna igen sig själv i någon. Då och då hade vi
stött på varandra och efterhand hade våra slumpartade möten
blivit allt personligare och vi insåg att vi tyckte om att berätta
för varandra sådant som vi inte tyckte om att berätta för
några andra. Vi fann varandra, som det brukar heta.