av Per Hagman
illustration: Lovisa Burfitt
”Jag
hade egentligen aldrig känt henne, men var gång vi setts ute
hade vi kommit så rörande väl överens, kanske därför
att vi alltid träffats i sammanhang där ingen av oss förväntat
sig att komma väl överens med någon.”
(en försenad men
uppriktig kondoleans)
Den här stan, den här stan. Så trött på den och så trött på mig
själv och så trött på mig i den här stan. Alltid episoder historier
scener som håller mig kvar och vägrar ge mig ro om de inte
förs vidare; episoder historier scener som tvångsmässigt stör
eller äcklar eller bedrövar mig; episoder historier scener inför
vilka jag tycks förbli en storögd oskuld gjord i wettex.
Jag satt vid den bardisk som jag brukat sitta vid i tio
år, bortsett från de perioder då jag förgäves försökt fly min
förutsägbarhet, fåfängt trott mig ha tröttnat en gång för alla.
Det var söndagskväll och klockan kanske tio när en mycket lång
och smal ung man som jag endast kände till utseendet kom in,
klädd i sådana där för stora men trendriktiga hiphopkläder.
Lokalen tom, sånär som på några par som satt ner vid bord, så
intimt inneslutna i sina respektive samtal att man kunde
undra varför de befann sig på lokal överhuvudtaget. Samt en
trio modemedvetna unga kvinnor som jag gissade var
nöjesjournalister, skivbolagsanställda eller kanske
reklamskoleelever, åtminstone gav deras kombination av
designer- och secondhandkläder i mörka färger de
associationerna.
Den rågblonde hiphopmannen gick direkt fram till
baren och blev hjärtligt välkomnad av bartendern.
Förmodligen hade han dykt upp vid liknande tillfällen åtskilliga
gånger tidigare för att småprata med sin bartendervän och det
var väl på det viset jag blivit bekant med utseendet. Endast ett
par meter ifrån mig skakade de hand över disken och började
prata med många leenden, yviga gester och en jargong som
bekräftade att de känt varandra länge. I varenda min och
rörelse men framförallt ord, fanns stråk kvar av den sortens
interna och sammansvetsade tonårsjargong som ännu inte
slipats ner av de år som gått sedan de lämnat gymnasiet eller
förorten. Nästan så att jag blev sårad förändrades bartenderns
lågmälda småprat med mig till en lika glad som lättad attityd
gentemot sin gamla kompis. Mer än så reflekterade jag inte
innan jag lämnade dem med blicken och lät deras prat om
helgen, uppblandat med för mig ointressant kompisskvaller, bli
till ovidkommande bakgrund för mina minst lika ointressanta
halvberusade tankar.
Med andra ord var det en alldeles ordinär och
behagligt vemodig söndagskväll.
Tills den jargongiga blonda hiphoppojken plötsligt
sänkte rösten så radikalt att jag reagerade och naturligtvis
spetsade öronen. Inte så att han böjde sig fram eller viskade,
men allt det yviga i uttrycket var borta när han ‹ åtminstone
för att vara den här typen av ung storstadsman ‹ mycket
allvarligt sa:
"Hörde du om Blenda, då?"
Inte så många flickor heter Blenda och jag kände så
där som man brukar när man i lönndom råkar få höra något
som angår en.
"Vad då, vilken Blenda?" undrade bartendern måttligt
intresserat.
"Ja men Blenda... Jag vet inte vad hon heter i... Som
alltid brukade vara ute på... House-Blenda. Du vet."
"Jaja, du menar..." Pojkaktigt leende. "Sexdrömmen?"
"Precis." Ett likadant och bekräftande, om än hastigare,
leende tillbaka och sedan den allvarliga minen igen.