"...and suddenly I felt the grunge comin' over me again"

Det var en helt vanlig dag när jag satt hemma och åt min Dopyoza, en ganska stark köttgryta från Two Indians två kvarter från min lägenhet på söder. Jag hade ätit klart och kände mig sådär törstig som man gör när man käkat stark mat och inte druckit något. Jag kom plötsligt ihåg att jag hade en folle i kylen så jag släpade mina svettiga strumpor in till köket och hämtade en bärz och sjönk ner i soffan (som jag fått av en kompis - totalt värdelös hård bäddsoffa som man alltid glider av).

Sprättade biran och plötsligt kände jag det komma över mig... grungen... den växte från hjärnan och utåt och plötsligt såg jag mig själv ta av mig strumporna, kasta dem på golvet, riva av mig tjocktröjan, tända en cigg, aska i den snuskiga tallriken, sätta på Gnome och muta tv:n. Jag sitter där med tom blick och undrar vad jag tittar på ett tag, stapplar ut i köket och hittar en gammal påse chips i ett skåp och jag tvingas ner på golvet där jag sätter mig på en kudde och inte riktigt förstår vad som hänt.

Fast innerst inne visste jag precis vad det var: Grunge.

En vän till mig försvann för ett tag sedan. Det gick inte att få tag på honom, han svarade inte när man ringde, öppnade inte om man knackade på. Efter ett par dagar träffar jag honom och jag frågar var han varit.
- Hemma.
- Vad har du gjort?
- Inget.

Jag borde ha anat vad som hänt. Min vän är av den lite mer... vad ska jag säga utan att låta elak... ja, han har inget jobb och tar inte för sig så mycket... Min vän hade råkat ut för en mycket elakartad version av Grunge - sunkgrungen. Sänker hjärnkapaciteten till ett minimum. Kan pacificera och sänka levnadskraven till tv, toalett och filt i mer än en vecka.

Dekadens implicerar en högtid - att det finns en motsats till dekadensen. Grungen skiter i sånt. Och man vet aldrig när den tar över makten...

/Svante