”Han kanske bara har sex med mig på grund av något primalt sexualbehov.”
Infinner sig inte den kosmiska sexkemin automatiskt är det mycket som kan störa sexharmonin. Stönar killen för mycket börjar man oroa sig både vad grannarna ska tycka och för om han kanske håller på att få en hjärtinfarkt och plötsligt har man helt glömt att man har sex överhuvudtaget och börjar i stället måla upp skräckscenarion om hur han dör mitt i samlaget och man måste ringa ambulans, förklara vad som hänt för läkare och den ultimata mardrömmen: tvingas bevittna en begravning där alla nyfiket stirrar på en för att de undrar hur det känns att utöva spontan nekrofili.
Stönar killen för lite undrar man om han inte tycker det är skönt alls. "Han kanske bara har sex med mig på grund av något primalt sexualbehov", tänker jag. Det vore mycket bättre om han hade sex med mig för att jag är så oemotståndlig att han inte vet vad han ska göra med sig och blir vrålkåt. Ännu jobbigare är det när killen ska överträffa sig själv i olika akrobatiska konster för att tillfredsställa mig medan man själv försöker göra det skönt för honom. Kan han inte bara ta det lugnt och koncentrera sig på sig själv ett tag? Jag klarar mig alltid. Jag klarar mig ju till och med utan.
Ändå ligger man där och det låter konstigt och magar slår mot varandra, man svettas och tänker på alla saker man hellre skulle eller borde göra just då, som att jobba, tvätta, köpa smågodis eller kolla på "Clueless" en gång till. Sex är helt enkelt inte värt ansträngningen för mig just nu. Det är samma sak som med bira, man gillar det inte speciellt mycket eftersom man vet att det inte ens är gott och att man kommer att må dåligt dagen efter, ändå gör man det. På rutin.