Han sjöng, underligt nog, på REM:s ”Nightswimming” när han med vinden i ansiktet gick på Sveavägen och kollade in McDonalds-skyltar och reklampelare. Underligt, därför att den där sången hade han inte hört, knappt ens tänkt på, under flera år. Piano-klinkandet påminner lite väl mycket om signaturen till ”Cheers” med Ted Danson annars är den ju alldeles fantastiskt vacker, funderade han och nynnade vidare.

”You I thought I knew you, you I cannot judge, you I thought you knew me, nightswimming, deserves a quiet night”.

Det var kväll och gatan var knappast tyst, bilarna larmade förbi och ett vägbygge pågick märkligt nog trots att klockan var nästan sju. Ändå gick han som i sin egen värld medan den tunga, regniga luften klibbade fast i ansiktet men han önskade inte ens en mössa att dra för öronen. Han mådde bra. Hemma satt Johanna och väntade på några kompisar, de skulle ha fest, och han var nöjd med det för han kände för en kväll med sig själv. Såna kvällar blev det inte så många av numera och ganska ofta längtade han till en ny och mer spännande värld.
Han blev melankolisk när han började tänka på det. Han var 26 år och livet kändes liksom...inrutat. Arbete, flickvän, arbete, flickvän, arbete, flickvän... frukost. Frukostar är jobbiga. Inte lika jobbiga som när han förr efter någon kväll på krogen vaknade med någon han knappt mindes vem det var och snabbt antingen var tvungen att göra frukost eller med vettig undanflykt få henne att ge sig av hemåt. Men ändå, frukostar var jobbiga.
Plötsligt stannade han sina tankar och fnissade för sig själv. Frukostar.
Vadå frukostar? Jag går omkring och tänker på frukostar.
Han kände sig en hel del idiotisk och tittade på folk som för att försäkra sig om att ingen smygavlyssnat hans tankar.
Frukostar är väl okej, tänkte han vidare, det är allt annat som är tråkigt. Liksom livet. Jag är ospännande och osexig. Mitt liv är ospännande och osexigt.
Han kom fram till biografen Röda Kvarn och sinnet lättades upp när han insåg att han hade en härlig kväll med sig själv. Inte så jävla sexigt, kanske, men ändå något annat än det vanliga.

”The river to the ocean goes, a fortune for the undertow, none of this is going my way...”

Han kom på sig själv med att ha blandat ihop två sånger och inte ens minnas texten och såg sig återigen lite skamset omkring medan han gick fram till biljettluckan och sa:
- Riket 2, tack.
- Hur många biljetter?
- En naturligtvis, sa han kanske lite onödigt aggressivt men han tyckte att om han velat ha två eller nitton biljetter skulle han väl sagt det.
- Det blir 125 kronor.
Fem timmar med Erns-Hugo Järegård. Egentligen kunde livet ju inte bli mycket bättre.
Han hade alltid tyckt att det fanns något... sensuellt, kanske, över en biosalong. Tystnaden, de röda stolarna, främlingar som möts utan att våga mötas och så själva lutningen på salongen. Hela situationen blir drömlik. Salongen var nämast tom och han satte sig på en stol ganska långt fram på en tom rad. Strax kom en ung kvinna med ett halsband av skinn. Hon tittade sig lite förläget omkring och satte sig till sist tre fåtöljer bort åt vänster på samma rad. Hon var vacker, som det verkade osminkad och med kort, mörkt hår. Han kunde inte undvika att smygtitta då och då och han fick för sig att hon smygtittade tillbaka.
Från höger hör han ett prasslande med popcorn. En kille hade satt sig bara ett säte ifrån honom medan han tittade på den vackra kvinnan. Killen tittar honom i ögonen, ler och säger hej.
Trevligt, tänker han, att folk hälsar på bio. Det gör allt mer avspänt.
När filmen börjar kan han inte undgå att märka att killen till höger tittar på honom. Han funderar en hel del på vad han kollar på. Antagligen har jag tagit på mig tröjan bak och fram, tänker han.
I pausen går han ut åt vänster och trampar nästan den mörkhåriga unga kvinnan på hälarna varpå hon vänder sig om och han säger ”ursäkta” och hon säger ”det är lugnt” och sedan går de utåt och han drömmer om hur det vore att kyssa den där smala nacken exakt just där håret slutar och halsbandet börjar. Bakom honom hör han en röst:
- Jaha, vad tyckte du om första halvan då?
Det är killen till höger.
- Äh, ja, jo, den var väl bra, svarar han ganska förvirrat, lätt omtumlad av att bli tilltalad.
- Ernst-Hugo är ju verkligen supercool, säger killen. Han är så otroligt skön när han skriker ”Danskjävlar” ner i toaletten och...
Sedan hörde han inte mer för ljudet försvann när han passerade utgången och kom fram till foajén.
Medan han tittar lite extra efter den mörkhåriga kvinnan som går mot godisavdelningen knackar killen honom på ryggen och frågar om han får bjuda på en coca cola.
- Ähöö, ja visst, svarar han, men jag ska ut och röka nu.
- Då kommer jag efter strax, säger killen.

Ute känns det som det regnar, luften är våt och nästan ljummen men inte det minsta behaglig.
- Jag heter Jonte, säger killen.
- Hej, jag heter Jacob.
Han tänker att fan vad Jonte är lik Leonardo DiCaprio, men inte riktigt så där utstuderat söt, mer som...Evan Dando. Ja, han är faktiskt lik Evan också, tänker han, eller som en blandning av båda. Jävligt snygg kille, helt enkelt. Jonte tittar honom mycket djupt i ögonen och han vet inte riktigt hur han ska hantera det. Jonte talar en massa men han hör inte orden för han är fullt upptagen med att fundera över vad den där blicken betyder egentligen, killen som presenterade sig som Jonte släpper den inte, tvärtom, den blir allt intensivare och utan att han tänker på det hör han sig själv tänka: ”vilka vackra ögon, alldeles blå” Han blir fnittrig när han tänker ordet ”tokblå” för det är ju ett märkligt ord i sammanhanget.
Han inser till sist att Jonte stöter på honom och han inser att han blir smickrad och samtidigt som han inser det blir han generad och tittar ner i marken.
- Ska ni kolla in fortsättningen, eller?
Det är den mörkhåriga kvinnan som stoppar ut huvudet genom biografdörren och sedan lika snabbt går in igen.
- Jaja, självklart, ropar han som tagen på bar gärning. Han nästan springer sin väg medan Jonte blir kvar.
Efter pausen är det bara han och kvinnan på raden, men strax smyger en person sig ner i sätet bredvid och han ser snart att det är Jonte.
- Hej, säger Jonte och ler.
- Hej, säger han och blir själv förvånad av hans hjärtliga, nästan uppmuntrande tonfall.
Snart känner han en hand mot sitt lår. Alldeles mjukt ligger handen där, mycket närmare knäet än höften och han låter den vara kvar där. De sitter helt orörliga någon minut och sedan för Jonte handen upp mot hans blixtlås. Sakta trycker Jonte sin hand mot byxorna och börjar, nästan som i ultrarapid, röra handen i små mjuka rörelser. Han gör ingenting, han låter det hända, han blundar och omtöcknad av njutning hör han Fru Drusse säga: ”Jag har alltid fått lära mig att den fina ingången är där mattan är” och andra danska röster och ibland Ernst-Hugo Järegårds väsande stämma. Nästan utan att han märker det har Jonte handen innaför hans byxor. Han känner hur Jontes hand kramar hans kuk och när han generat tittar upp ser han hur Jonte ler och göra hyssjande ljud medan han hårdare och hårdare smeker hans kuk. Han blundar igen men kommer på att till vänster sitter den mörka kvinna och nästan som i panik tittar han upp och ser hur hon samtidigt tittar åt hans håll men precis som han känner att han hamnat i en mardröm ser han hur hon flinar vänligt och, verkar det, höjer lite ironiskt på ögonbrynet. Han vet inte vad han ska göra, han njuter av Jontes hårda smekningar och precis som han känner Jontes mun runt sin erektion tänker att va fan, varför inte.

Efter filmen försvinner Jonte samtidigt som den första eftertexten och han vänder sig inte om åt vänster där det finns en viss mörkhårig kvinna vars blickar han inte vill möta. Han går ut åt höger och när han går ut på gatan är det inte utan att han hoppas att Jonte ska vänta på honom där.
Han ser honom inte.

”I will try not to breathe, this decision is mine I have lived a full life and theese are the eyes that I want you to remember...” sjunger han och går Sveavägen fram.
Det är mycket tystare nu, ändå känner han sig inte alls i sin egen värld som förut. Märkligt nog känner han sig lite sexigare än nyss och han är inte alls säker på att det är bra. Kanske blir hans liv lite väl spännande nu.
Killar, tänker han.
Män.
Tja, det kanske är nåt.
Då ser han kvinnan från vänster komma gående.
Hon tittar på honom, med det där intressanta, besynnerliga leendet, och går förbi.
Vilken helkväll, tänker han, och följer efter.

Fredrik Virtanen är chef för Aftonbladets
fredagsbilaga Puls