![]()
|
Det sa bara pang och så hade solen gått ner för sista gången det här året.
Välkommen till vintern, slutet på 1997 och mörkret. Kanske var det utdragna
sommaren som lurade oss att tro att hösten var lång, eller också var det
bara jag som var lite för upptagen med annat. Ska vi prata krogmetaforer? Det går nämligen att säga att ALLT är som en kväll på krogen. Just nu känns det till exempel som att man är på väg från krogen med namnet "1997" - ensam stapplar man gatan fram och undrar vad fan som hände, var alla människor kom från (och var de tog vägen) och vad man vunnit och vad man förlorat. En vän presenterar krogmetaforen "Livet" - dvs att dö är att som att slippa gå hem från krogen. Äntligen, till slut, kan man ligga kvar i soffan med en drink i näven, långsamt och suddigt slagga in för aldrig behöva resa sig upp och må dåligt. Fast hela diskussionen började naturligtvis en dag för ett par veckor sedan när jag knallade hem från en lång och dyr kväll. Jag började tänka på att hemgången är mycket viktiga stationer i livet, tillfällen när man summerar kvällen och det liv man lever. Man funderar över vilka man skulle vilja ha bredvid sig i sängen, vilka man inte skulle vilja vakna upp en vacker söndagsmorgon med, vilka man träffat under kvällen, vilka värderingar man har när man bränt en tusenlapp på drinkar med namn som "Death in the afternoon" eller ännu värre; bara Mimosa... Vad jag egentligen menar är: Man är aldrig så ensam som när man lämnat alla kompisar och potentiella kärlekar bakom sig för att gå hem. Jag brukar nästan alltid komma fram till samma sak, även om jag går hem från krogen med namnet "Ännu en pissig novemberdag när jag fan inte vill vara hemma i min skitiga etta", "Glassig barrunda i Miami" eller "år 1997": Inget har hänt, jag är precis likadan och nästa dag (eller år) gör man om samma sak med samma resultat. Antagligen förstår man inte vad som egentligen hänt, det är kanske lite naivt att tro att man ska fatta det på väg hem. Eller också är krogmetaforen usel. Det enda rätta är nog att se varje korgkväll som den bästa i ens liv. Med den ambitionen kan det bara bli bättre.
1. Lärde mig knappt att skata |